ätstörningen

jag vet inte hur det började. jag vill skylla mina vänner på lågstadiet som ägnade rasterna åt att mäta storleken på sina lår, men jag vet att det inte är deras fel. för dem, och för mig, började det långt tidigare. media matar oss från födseln med endast ETT ideal, EN slags kropp. den trådsmala kroppen. och åh, vad jag ville se ut som dem. tjejerna i tidningarna. de perfekta, felfria, trådsmala. jag ville så jävla gärna vara en av dem.

och nu sitter jag här, mer än 10 år senare, med ett bmi som skulle kunna få mig inlagd på sjukhus.

är jag lycklig?

jag vet inte


det har pågått så länge. kriget mellan mig och vågen, maten, mitt sociala liv som totalt gått sönder i småbitar. jag har ingenting kvar. ingenting. jag har ingenting kvar, bara för att jag ville bli smal. för att jag ville se ut som tjejerna i tidningarna. jag har bara mig själv och demonerna i mitt huvud som säger till mig att jag inte är bra nog, inte smal nog, att mina vänner inte vill vara med mig längre för att jag är TJOCK, jag är tjock och nu vill ingen vara med mig, fattar du det, ditt fula jävla äckel, du är ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting

ingenting


jag brukade vara så jävla rolig. smart, snäll, kul att hänga med. jag tyckte om mig själv.
nu är jag inåtvänd, tråkig, tafatt och orkar inte ens gå upp ur sängen 5 av 7 dagar i veckan.
sjukdomen har tagit allting ifrån mig.
allting.


jag ville bara vara smal
jag ville bara vara smal
JAG VILLE BARA VARA SMAL