jaha hei

Jag brukar utveckla emotionella band till mina saker. Jag är något materialistisk, men jag gillar det. När mina saker är i harmoni är jag det, så man kan säga att lite av min trygghet är något kopplad till mina egendomar. Ungefär på samma sätt som man mår lite bättre när det är städat.
Samtidigt, om jag förlorar en pryl, så tänker jag alltid att "jamen, då är det ingen idé att tänka mer på den". Lite buddhistiskt tankesätt med andra ord. Ibland händer det att omgivningen stör sig på detta och tycker att jag borde bli arg.
Är på samma sätt märker jag när det kommer till människor. När morfar gick bort fann jag inte någon idé att sörja över honom. Jag tänker på dom bra stunderna och blir glad åså, samma gäller prylar - jag minns alla stunder då jag hade roligt med den här saken, men det är alltid som att jag andas ut min sorg minuten då människan eller prylen inte är i mina händer längre.

mvh killen som tänker för mycket på bussen