tjugoförsta oktober

Ja. Precis såhär kan det få vara. :)
jag kan bli kompis med dom här perspektiven, och med mig själv. Det här jag ser just nu: det funkar. Jag står framför min osäkerhet och vi ser varandra för vilka vi är. Ett liv fyllt av ”kanske” är inte så farligt ändå, för det är i allt virrvarr jag hittar mina ”ja”. Ett självklart ja behöver inte låta som ett ja heller. Ett kanske kan vara ett ja. I det här fallet är ett kanske är en fot innanför livet med den andra foten mot hela världen. Världen så som jag upplever den. Jag kan liksom göra vadsomhelst om jag inte är för fäst vid min definition av ett ”ja”. Jag, allt, är kanske. I alla fall idag.