det är inte den tjugofemte april

förrens jag har gått och lagt mig och vaknat igen.

Såg just på Super och grät lite i slutet. ): Tycker det var en verklighetstrogen film. Även om mycket var rätt flippat kändes det verkligen som att allt kunde ha hänt i verkligheten (förutom hej-nu-öppnar-vi-hjärnan-och-ger-dig-krafter-scenen i början, vilket känns som en sak han bara fantiserat ihop i sitt huvud, med tanke på vilka glimtar man får se av hans livliga fantasi under filmens gång).
Slutet kändes inte på något sätt krystat eller sådär halvklychigt face-the-reality-bitch-tjafsigt. Vilket förstärkte känslan av vemod blandat med någonting odefinerbart just nu.