tionde februari

Döden i sig är inte särskilt sorglig. Det är det abrupta avslutet på ett förhållande som är sorgligt. Det blir aldrig ömsesidigt och det är det som gör ont. Döden gör inte så ont. Den är ganska "jaha"?, för när det väl sker verkar det som att man oftast bara blir nollställd. Man känner att man borde känna något men man kan inte det och kanske accepterar man det. Det är tomheten som gör ont.
Bleh.