andra februari

Är det verkligen nödvändigt att skära av mig vänner, människor baserat på en känsla? För det är ingen som hindrar mig från att göra vad jag vill. Jag är förvirrad. Jag har aldrig tillåtit människor tycka om mig såhär nära och såhär mycket förut, jag har alltid sett och trott att det ska hindra mig från något.

Att jag är skyldig något. Vilket är en illusion. Alla vill bara att jag är lycklig. Så. Öh. Ja. Saker känns surrealistiska.

Vad är det för illa med att tillåta människor älska en? Det skrämmer livet ur mig at times, men ... Jag mår bra. Det är inget som är så konstigt egentligen. Ingen kräver något av mig. Det finns inget att förbättra. Det är liksom bara där.

Ibland får jag panik, sedan inser jag att det inte finns något att få panik över. Jag är ju fortfarande här. Det är ingen som kommer att...--äh. Ingen kan skada mig om jag inte tillåter det.

All aggression, alla tillfällen jag blir arg av ingen särskild anledning, är rent utav för att jag vill känna mig trygg. Jag lider ibland av en illusion om att saker skall tas ifrån mig. Att man vill mig ont. Att man skall håna mig, när sanningen är att jag kan lägga ner mina axlar och bara vila. Inget hot, allt är som det är. Phew phew.

Att det inte finns någonting att förbättra, för det är när jag slutar att ständigt vilja förbättra allting som förändring sker bara av sig självt.