tjugosjätte januari

Jag kände just en släng av hopplöshet. Det kom bara helt plötsligt. Vissa problem måste jag sluta ignorera och ta itu med, goddamnit. Jag måste sluta hitta på ursäkter för att rättfärdiga mig själv i ett försök att slippa tänka på't. Jag måste ta itu med de små bitarna av mig som fortfarande ligger osäkra.

Hur gör man är en jättedum fråga att ställa mig själv, för jag vet ju redan svaret. Jag måste bara få ur tummen ur min ruev och inse vad som är bäst för mig. Det finns en viss rädsla i att lämna den halvbekväma situationen jag just nu befinner mig i, men jag kan fan bli mer bekväm än så här när jag väl är klar. Och mer stabil, dessutom.

Jag kan bli den där killen som har kakan, och äter den med fucking pride, fyllt av välbefinnande.