Jag ser en stad av potatismos

Något jag haft i tankarna en del på sistone är att jag pratar annorlunda i förhållande till hur jag tänker. Det känns sällan som att det jag tänker kan matchas med det jag yttrar med hjälp av munnen. Oftast, i alla fall. Ibland slår det rätt. Hurra och jubel. Var jag inte bättre på att uttrycka mig förut?

Jag får höra ibland these days att jag verkar frånvarande. Stefan tycker det, och nämner att jag ofta verkar vara i min egna lilla värld. Han har berättat att han tolkar min frånvaro som att jag inte riktigt hänger med alltid och känner därför ett behov av att överförklara saker för mig. I hate it. Han vet om det, och han ogillar att han känner det behovet. Men det stämmer att jag är frånvarande för det mesta. Jag letar efter svar.

Vi har pratat om detta efter repsessioner och det gör ont varje gång vi tar upp det. Orden skaver och ibland sägs inte allt. Jag vill inte att han ser ner på mig. Rent intellektuellt, alltså. Jag hoppas att han inte gör det. Hade varit väldigt obekväm i den rollen. Är ganska obekväm av mig rent allmänt dessa dagar vilket är en stor orsak till att jag är så frånvarande. Letar efter svar, som sagt. Försöker knyta upp det obekväma. Hursomhelst hoppas jag att våra samtal fortsätter framåt. Jag vet ju att han älskar mig, och jag älskar ju honom. Fett jävla mycket. Jag tror inte jag lyckats förklara för honom med rätt ord vad han betyder för mig än. Jag har försökt.

Dricker morning detox-te mitt i natten. Kriminellt.