Framåt, bakåt

Var påväg till en födelsedagsfest hos en gammal vän, men innan jag hunnit till busstationen vände jag på fotsulan och gick hem igen.


(hej hyperbole and a half förlåt för att jag snor din bild)

Önskar bara jag var bekvämmmmm cool human being och inte så fast i gammalt knepigt. Det är jobbigt att träffa ett gäng människor som lärde känna en under en period i livet då en mådde som knepigast. Ett gäng jag dessutom haft missnöjet att ha betett mig rätt illa mot. Jag blir inte lika självklar i mina meningsuppbyggnader, jag mumlar och uttrycker mig inte lika väl. Blir nervös. Åh, vill så gärna bara kunna ruska på huvudet och vara my fabulous self och inte övertänka alls. Ba go with the flow och inse att det som varit, har varit. Det är andra tider nu och de har förlåtit dig för längesen.
Måste jag alltid ha såna här problem och kommer min självkänsla alltid vara rutten? Kommer jag någonsin bli vuxen? Kära KP, jag förväntar mig svar.

Blerrrhhrgghh.

Men nån dag ska det väl bli bättre. Tills dess får jag kolla YouTube-tutorials i hur en ruskar på huvudet och går vidare med sitt liv.