Anteckningar

*

Vi har delat en hel del, och när man delar, blir man också naturligtvis utmattad. Det är väldigt sköna processer, också smärtsamma. Frigörande.

*

Jag känner dock ingen skuld inför mig själv längre, som jag gjorde förr. Utan jag känner mer en sorts acceptans, i vilket jag gör mina misstag och sedan kan stå för att dessa misstag faktiskt är enbart det; misstag damnit. Kanske bjuder detta mig på mer samhörighet med andra, men egentligen spelar det inte så stor roll, för det ger mig trots allt en väldigt stor samhörighet med mig själv, och det är faktiskt det absolut viktigaste här i livet för mig.

*

Jag har verkligen insett vilket behov av ensamhet/självständighet jag har, samtidigt som jag inser vilket behov av sociala samspel jag har. Det ska kunna ordnas en balans. Och jag inser vilket starkt behov av vänskap jag har också. Vänskap. Inte romantik. Vänskap, inte knulleri. Vänskap, inte flirt. Vänskap. Att inte anstränga mig. Jag vill ha närvaro.

*

Jag tycker inte om hur vi går förbi varandra och stirrar rakt fram. Jag ser gärna upp och in i människors ögon men inte många här som vill se mina. Det såklart, här sköter vi alla vår business. Hela Sverige egentligen, jag har aldrig känt en genuin kontakt med detta folk. Nu drar jag förstås människor över en kam. Men jag har undrat var mitt folk är sedan födseln. De som älskar att känna gemenskap. Jag är en hejare på att främja och skapa gemenskap där jag befinner mig, varhelst det finns människor jag märker har något som vill komma ut.
Det är jag, jag är that silly guy som kan bana vägen för the sillyness så att alla andra också vågar visa sig små och barnsliga och inte stammar fram huruvida deras känslomässiga meningsfulla reaktioner är ”töntiga” eller ej. Jag älskar att få se människor växa i sådan känsla och verkligen brumma på. Ta av sig maskerna! Det är underbart och det är en av anledningarna till varför jag älskar människor.

*

Vad man än befattar sig med att försöka förstå här i världen kommer man förr eller senare upp med inte frågan "vem är jag?" och "hur förhåller jag mig till detta?" utan "vad är jag?" och "vad innebär frånvaron av ett vettigt svar?". Då vare sig religion eller modern vetenskap kan definiera jaget på ett sätt som fungerar på mer än ett plan blir plötsligt all sanning fördelad och dimensionerad. Ja. Bäuh.

vad är jag... vad gör jag till jag...

Jag är förtjust i att undersöka människor. De kan göra utslag på alla nivåer av min känslomätare; fascination; rädsla; glädje; beundran; förakt. I vilka former de än kommer, upphör jag aldrig av att fascineras av dem och vill förstå dem.

Jag uppskattar framför allt intelligens, mogenhet och medvetenhet hos människor - dessa är grundpelare för att vi skall kunna förstå varandra. Försöker någon inte ens förstå sig själv, är det väldigt osannolikt att den kommer förstå mig.

Jag anser mig inte tillhöra någon social grupp och ser mig själv som en outsider. Jag har svårt för kollektivism och grupper, och håller mig helst för mig själv, i utkanten av samhället. I den sekund man är någonting, uppstår automatiskt tusentals saker man inte är- detta för att identiteter alltid måste ha en motsats. I outsiderskapet finns endast en egenskap, och det är dess opposition mot alla former av varande: detta innebär att det inte finns någon gräns för vad jag kan vara, tycka, känna och göra. Jag "är", i ordets mest ursprungliga form, avklädd.

Jag tycker att både en vetenskaplig, logisk och rationell världsbild är fin, samtidigt som jag är dragen åt det mystiska och spirituella. Jag välkomnar alla sorters åsikter och tankar, och håller mig öppen för nya inslag i min livsfilosofi- detta för att jag inte vill skilja det mystiska och det rationella åt.

Jag är konstig och androgyn, och min öppna natur genomsyrar alla delar av mitt liv. Jag kan inte låsas in.