Skosnöre

Jag är fin och bra, även om jag tycker att jag är ful och jobbig. Det låter lite paradoxalt kanske, men det är ungefär så det känns just nu. Idag känner jag mig ful och jobbig, ängslig och svag, men det är inte allt jag är, och dessutom är jag föränderlig. Jag försöker omfamna de här lite knepigare känslorna genom att placera dem på ett väldigt neutralt och icke-dömande plan där det är okej att känna. Typ bara erkänna att de finns liksom. Okej, jag känner mig dålig, so that is the case. Men varför? Måste liksom ha den här dialogen med mig själv. Snacka om det jag skäms över. Måste fortsätta fråga varför, om och om igen, tills jag knyts upp. Ibland stretas det emot, för eehh det är ju ganska så känsliga saker som tas upp you know, men jag försöker att fortsätta. Hålla huvudet högt även om ryggen är böjd. Jag är trött. Och lite gråtmild också. Men jag är hoppfull. Med hoppfullheten kommer lite glädje också.