Diagnos: Asperger

Jag gillar den här krönikan.

*

Länge hatade jag min kropp. Inte för att den var skraltig och krasslig, utan för att den var i vägen. För några år sedan blev jag kallad ”en hjärna i en glasburk” i Expressen. Det var litteraturdebatt, och orden var menade som kritik, men jag blev bara glad. Att reduceras till en kroppslös röst, en sida full av språk, en hjärna eller ett hjärta i en glasburk, det var mitt ideal.

För kroppen är inte bara det där köttfordonet min hjärna har för att transportera sig mellan olika bibliotek. Jag går omkring i min egen kropp och kan inte sluta tänka på andras. Då menar jag inte främst på tankar om hur fula eller fina olika kroppar är, utan snarare vad de säger om sina ägare.

Länge längtade jag förtvivlat efter platser där orden inte var knutna till ens kropp, den där kroppen som i sin tur är knuten till kön och ålder och hälsa och etnicitet och hundra andra fack. Vi både tror och vet så mycket om andra baserat på deras kroppar.

Mitt jag är inte begränsat till min kropp, sa jag, och kanske har jag inte med dig att göra bara för att vi delar kategorier som kön eller födelseår. Att du är kvinna gör mig inte till din syster. Inte ens mina systrar är mina systrar, trots de tusentals nätter vi sovit bredvid varandra. Vi är tre par bruna ögon som levt i samma rum, umgåtts med samma djur och haft samma föräldrar. Förstår vi varandra för det? Nä. Älskar jag dem? Ja.

Allt det här sa jag, och menade jag. Min plats var litteraturen. Senare tillkom internet, och ännu senare internetlitteraturen. Jag skrev: allt mitt kött ska bli till ord. Gav ut en bok, blev en offentlig person. Det var konstigt, men roligt. Äntligen blev jag alltmer till text i andras ögon.

I förlängningen handlar det här förstås om något annat än kroppar. Det handlar om vem man är, och det är man inte ensam om att bestämma. Man kan påverka hur andra ser en, men inte i så hög grad som man skulle vilja. Vi tror och vet redan så mycket om andra baserat på vad de sagt och gjort och varit. Någon säger A om sig själv, och vi står beredda att fylla i med B, C, D och hela alfabetet.

Vissa erfarenheter får mycket uppmärksamhet. Erkänn dem, och du riskerar att de i andras ögon blir hela din identitet. Ändå har jag valt att vid några tillfällen tala om mina upplevelser av till exempel mobbning och psykisk sjukdom. Det har jag kunnat göra eftersom de tillhör mitt förflutna. Jag vill gärna vara sagan om att sluta vara ensam och sjuk för att bli älskad och frisk. Askungen kysser den fula ankungen. Som svan och drottning skriver de nya berättelser tillsammans.

Men det finns en erfarenhet jag bara antytt. Efter en grundlig utredning diagnostiserades jag som artonåring med Aspergers syndrom. I nästa utgåva av psykiatrikerhandboken ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders” kommer den diagnosen troligen att få ett annat namn: högfungerande autism. Samtidigt opponerar sig många autister mot ord som störning och funktionshinder. Själv tycker jag bäst om begreppet neuropsykiatrisk funktionsskillnad. Att två hjärnor fungerar på olika sätt betyder inte att det måste vara fel på den ena.

Ordet normal kan göra ont om man inte omfattas av det, så när jag menar ”människor utan neuropsykiatriska funktionsskillnader” skriver jag neurotyp. Neurotypa männi­skor föds med en förmåga att lära sig somliga saker utan att ens tänka på det. Saknar man den förmågan, blir man som vaktmästaren i Willy Kyrklunds ”Tvåsam”: ”Det fattades honom ett sinne S, och just på grund av avsaknaden av detta sinne S kunde han aldrig få något begrepp om vad det egentligen innebar och hur det yttrade sig.”

Vilket i den bästa av världar inte hade behövt vara ett problem. Kanske har man fått sinnena T, U och V för att kompensera för bristen på S. För det mesta är inte vår värld den bästa tänkbara. Kyrklund fortsätter: ”Ingalunda så att man av finkänslighet hade undvikit att tala om hans defekt. Tvärtom. Man hade skrikit den i örat på honom, man hade slängt den i synen på honom, man hade slagit honom i skallen med den. Men man hade skrikit på S-språket, man hade slängt med S-färger och slagit med S-föremål. Därför hade han ingenting förstått.” Några rader skönlitteratur vet som vanligt mer om mitt liv än någon diagnosmanual i världen. Facklitteraturen nämner sällan slagen och skriken från de neurotypa när den räknar upp problemen med vårt sätt att vara.

Men hade vaktmästaren inte blivit skriken åt och slagen på, hade hans brist på S kanske inte varit lika svår för honom att bära. Funktionsskillnader måste inte innebära funktionshinder.

Jag har haft tur. Min tillvaro och min omgivning är vid det här laget väl anpassade efter mina behov, så numera fungerar jag utmärkt. Det har medfört att jag sällan reflekterar över min diagnos, eller nämner den för nya bekantskaper. Däremot tänker jag minst en gång i timmen på den lyckliga stjärna som gav mig det arbete, den familj, de vänner och det liv jag har. Sätt mig i en annan livssituation, ställ andra krav på mig och jag kommer att bli så funktionshindrad att du bara känner igen mig på kroppen.

Oftast passerar jag som neurotyp nuförtiden. Annars skulle inte folk säga vad de säger när jag sitter bredvid dem. Som att Anders Behring Breivik verkar som ”en typisk empatistörd Aschbergare”, eller att de läser om autism på sin utbildning nu och att det är ”så himla intressant och fascinerande och bisarrt”. Ibland orkar jag bedriva folkbildningsverksamhet (nej, autism är inte en sjukdom och inte en empatistörning och inte något du ska hobbydiagnostisera dina klasskamrater med för att ni har olika uppfattningar om hur man lämpligast utför ett grupparbete), ibland inte.

Länge tänkte jag att min diagnos inte var något att komma ut med. Om den inte var relevant ens för mig själv längre, varför skulle den vara det för någon annan? Och måste man prata om allt jämt? Men det är inte en slump att det jag valt att tiga om är det jag tror skulle stigmatisera mig mest. Så i somras bestämde jag mig för att gå emot mina fördomar om vad folk skulle tro och tycka och började långsamt skriva den här krönikan. Ställ inga frågor, för jag kommer inte att svara. Mina konkreta erfarenheter av att leva utan sinnet S i en S-värld är inget jag vill offentliggöra.

Det jag vill tala om är rädslan. Mina fördomar säger att nu när jag sagt A, kommer du att fylla i med B, C, D och hela alfabetet. Och jag vill inte vara en diagnos för dig, jag vill bara vara jag. Min kropp borde vara en glasburk, så man såg hjärtat och hjärnan utan att bli distraherad. Min envetna hjärna som säger att för varje person som kommer ut med en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos blir det lättare för någon annan att göra detsamma. Mitt skräckslagna hjärta som säger att inte just jag, någon annan, för jag vill förknippas med litteratur, inget annat, jag vill inte bli särbehandlad, förlora jobb eller få min kompetens ifrågasatt.

Fast jag vill inte vara rädd heller. Kanske har jag skäl att vara det, kanske inte – men låter man bli att göra något för att man inte törs ger man rädslan rätt. Och jag har redan lagt för mycket liv på att vara rädd för andra människor.

- Martina Lowden