Östersjöns vida vatten

Skulle ha jobbat på en text veckan, men jag var lat, så jag stressade ihop den nu.
Veckans oopjeft.

***

Östersjöns vida vatten fanns under all is. Far hade sagt att isen var för tunn för att gå på, så jag knackade bara lätt på den med foten. Sedan hukade jag mig och sträckte ut armen för att få känna på det kalla platta med fingerhandskarna, för att få smeka det lite. Borstade bort lite snörester, gjorde fint. Där satt jag. Borstade. Tänkte. I ren ohejdad impuls slog jag ett vertikalt slag med knytnäven rakt ner och den tjocka hinnan sprack. Isen måste ha varit tjockare än vad far påstod, för sidan av min hand var öm efteråt. Men det var en skön ömhet. Jag tog av mig handsken för att titta efter. Jag ville sticka hål på ogenomträngligheten, men det enda jag stack hål på var min hand. Den hade börjat blöda. Jag tyckte det var lite jobbigt, vad skulle far tänka, fast, jag kan dölja det, eftersom mina handskar är svarta, det går nog. Det fanns en viss spänning i situationen. Adrenalinet pumpade och med hjälp av handsken torkade jag bort blodet som runnit över min handflata. Sen satte jag på mig den igen, försiktigt.

När jag kom in bemöttes jag av jazzmusik och gnälligt humör. Far var inte arg, men han var lite kinkig över att jag inte hade gjort mina sysslor. Morbror Micke och Ulrika skulle komma vid halv två, och Yvonne vid prick två. Far gillade att ha allt ordnat i god tid, så han kunde luta sig bakåt i fåtöljen och varva ned innan det skulle komma folk. Nu var han och ordnade med allt i sista sekund, eftersom jag var ute. Annars är det jag som fixar allt annat medan han lagar maten. Jag hade berövat honom på hans stund, så jag emot gnället och hjälpte honom med det sista, fortfarande fullt påklädd. Jag ville prata med honom om mina känslor, men det kändes som om jag gick runt och lurade på något förbjudet, som inte fick bli sagt. Jag bokade plats genom att hänga min jacka över en av stolarna, och gick därefter till badrummet.
Handskarna togs av och jag möttes av en smärre smärta när jag kom till den högra, blodet hade torkat fast lite i det tunna tyget. Jag ställde mig framför vattenkranen och tvättade bort det resterande blodet. När blodet var borttvättat studerade jag såren. Det var inte så farligt, tre små jack.
Innan jag gick ut till far ville jag reflektera lite över min promenad. Jag satte mig ned på toalettsitsen, och tänkte tillbaka, på att jag fann mig i utsikten där jag satt hukad vid stranden, och att jag glömde bort för en stund att jag bara var ett grässtrå. På den tiden tänkte jag inte på att, vi var ju ett kollektiv, jag tänkte inte alls på alla andra grässtråna. Jag tänkte bara på att jag var ett litet grässtrå i singular och att min förmåga bedömdes efter det. Tanken på att jag inte skulle vara ensam har alltid varit ogenomtränglig. Faktum var att jag hade gått ut till vattnet i ett halvhjärtat försök till att känna mig, just, genomtränglig. Men den kalla isen skulle påminna mig om den sanning jag kände, och jag blev arg. Jag ville göra något, så jag slog till. Med ena handflatan runt hakan och den andra, såriga, uppe i luften blickandes på, hörde jag far väggen intill beklaga sig över att inte få någon ro och jag kunde känna i hans tonfall hur han önskade sig en mindre neurotisk dotter. Inte alltid, men just denna kväll. Själv önskade att jag inte var hans dotter, utan att jag var hans son.