1 deciliter för självkänslan

Hei grappar och flikker and everything in between. Jag håller på och skriva en novell som ska heta 1 deciliter för självkänslan och den ska skrivas i dagboksform. Detta är det oslipade slutet. Novellen kommer handla om dålig självkänsla vs. världen, kampvilja, och stora vardagliga tankar. Jag skulle älska att få höra lite input. Kommentarer, kritik, vadsomhelst. Plz.

**

Det känns som att jag letar efter vad jag definierar som hem. Som den spridda individ jag är känns det väldigt viktigt för mig att förstå vad som är hem. Idag torkade jag mig i ansiktet med en blöt och varm handduk och handduken hade en viss distinkt doft till sig. Den luktade så som varma fuktiga handdukar sig bör. fastnade lite i det momentet och fann mig själv bli berörd. Ja. Och nostalgisk. Jag började tänka på en viss melodi som existerar i ett särskilt spel från min barndom. Kände att jag trivdes i precis den stunden, med den melodin i huvudet.

Vi är många som har mycket att erfara. Mycket att känna. Mycket att möta. Det är nice. Coolt. Läskigt. Smärtsamt. Härligt. Ibland tror man att man jobbar på det, för att inse att man inte gjort mycket alls. Eller lite skit har man nog åstadkommit, men inte i dom mått man hade i tankarna. Ibland är det sjukt lätt att vira in sig i trassel i tron på en slags pågående utveckling –- som inte ens verkar vara i rullning. För att man inte vågat se saker som dom faktiskt är. Jag brukade tycka att jag visste så mycket förut. Jag känner att jag vet ännu mindre nu.

Hursomhelst. Sekunden efter, utan att egentligen ha reflekterat över varför doften av varm blöt handduk berörde mig så himla mycket, påminns jag om att jag känner mig väldigt hemma när jag precis kommit ur duschen och med handduken lindad runt höften sätter mig ner och börjar spela ett TV-spel. Det spel som har starkast koppling till min barndom är The Legend of Zelda: A Link to the Past till det gamla Super Nintendo som kom ut någon gång i början på nittiotalet, ett spel jag spelade väldigt mycket. Melodin jag började tänka på kom från det spelet. Plötsligt känner jag ett starkt behov av att åka hem till mina föräldrar och duscha och spela det.
Med dess tankar roterandes runt i mitt huvud börjar jag känna mig lite närmare mig själv och det känns som att det betyder något. Samtidigt känner jag ett litet uns av stolthet, ungefär som när man känner att man överstigit något, eller börjat komma någonstans.
Och i samma stund som jag skriver detta känner jag ett rusande exalterat behov av att bara göra någonting. Vadsomhelst kan påverka min vardag. Det okända står på min sida, om jag väljer att den gör det. Jag måste börja tro känslor som dessa. En känsla. En känsla av smak av tur.