Min trampolin

Fick ett samtal om att min serie är klar. Det var trevligt. Men mycket annat är uppvevat i stressen.
Nån gång snart nu så måste jag säga upp lägenhet och allt sådant som hör till. Jag är lite osäker på exakt när jag borde säga upp vad och vad, eftersom jag inte riktigt vet exakt när jag flyttar härifrån. Sen måste jag ju hitta en annan lägenhet. Blocket.se hör till vardagen nu, vi är kompisar, men kan vara så jävla dålig på att ge vid sig lite. Lägenheter är svåra att få. Och jag har jobbigt för att ringa. Många vill just att man ringer. Och det känns extra sådär just nu att ringa när man inte vet vilken skola man har kommit in.

Är jag lite för hastig kanske? Borde jag leta lägenhet istället när jag faktiskt fått svar från skolor? Den här sortens punktlighet medför a great deal of onödig stress för kroppen känner jag.

Samtidigt försöker jag deala med mitt egna svullna yttre. Jag försöker att intala mig hur fånigt det är att gå runt och må dåligt över en kulmage. Nej, nu ljög jag, det försöker jag inte alls, istället står jag framför spegeln och bekymrar mig istället. Hade varit finare att vara rund om armar och ben också, det hade varit proportionerligt åtminstone.

En annan grej som orsakar mig ångest är företagskursen. Den för mig direkt tillbaka till gymnasietiden, den odugliga gymnasietiden. Lärarnas besvikelse över att jag knappt tog in någonting. Den har grott sig in och gjort sig glömd nu under ett par år, men väcktes senast nu i tisdags. Jag kände hur jag bara ville krypa ihop till en liten boll och försvinna ner i marken för evigt.

Men min serie är klar i alla fall. Jag tycker om hur den ser ut, och jag hoppas att tryckeriet gjorde den extra snygg.
Jag lade ner möda på den serien. Det känns rätt fint att ha något slutfört, för en master of procrastination som jag. Något man presterat, som alltid kommer finnas där oavsett om en bränner upp alla exemplar.

I denna stundens läge försöker jag hursomhaver att hålla ihop. Försöker att inte irritera mig för mycket på småsaker. Försöker att varva ned.
Allt är ju ändå inte sämst -- vänskap i människor, musik, och ting existerar. Vänskap som i: de e du å ja, vi fixare här. Ibland vill man bara skaka hand med saker.

Och juste. Låt oss ej förglömma.
Slumpen existerar! Slumpen kan vara riktigt jävla fantastisk, men ibland kan den krossa en likt superstjärnstatus.

Förresten, Reviendra är min bästa vän och är vansinnigt rar. Hon borde kanske bli eran bästa vän också? För ni anar inte vad ni missar.