Jag har glömt bort hur ont det brukade göra.

Dagarna rusar förbi och jag börjar bli rädd för att jag inte ska hinna med att leva.
Det känns som om tiden leker med mig och jag tittar mest på utan att egentligen skratta med.
Vissa människor skulle säkert nöja sig med att bara få vara med, för det är tydligen tillräckligt,
men jag nöjer mig inte med tillräckligt. Inte när det kommer till mitt liv eller hur jag väljer att leva det.
Att inte nöja sig med tillräckligt är både min starka och svaga sida.
Dock är det något jag måste lära mig, för jag är varken sämre eller bättre än någon annan.
Jag är "tillräckligt" bra.

Lyckan, människor söker ständigt efter lycka. Många letar på fel ställen, många letar tills de dör.
Håll i dem du älskar hårt, men inte så hårt att de glider mellan fingrarna och inte så hårt att de kvävs.

Nu till titeln, jag antar att jag lärt mig att inte ta åt mig.
Jag har väl hittat ett sätt att blockera tankarna jag får när jag ser dina trötta ögon och din slitna kropp.
Har jag slutat bry mig? - Nej, det har jag verkligen.
Men det gör inte lika ont längre och jag hart glömt bort hur ont det brukade göra.