bitcheslovemes blogg

Nu var det ett tag sen jag skrev, exakt en månad sen för att vara petig.
Ändå känns det som om allt var mycket lättare då, på så många sätt.
Jag var inte lika orolig och rädd då som jag är idag.
Det är nog därför jag har haft skrivtorka denna månad, jag är för orolig i nuläget.
Även om jag är medveten om att oron bara förvärrar saker vill mitt huvud inte lyda,
tankarna flyger omkring, längre bort än de brukar göra men de försvinner aldrig.
Jag oroar mig till och med i sömnen, det känns som jag aldrig riktigt hinner somna innan
jag vaknar upp på natten. Det har jag gjort ett antal gånger denna vecka.
Fler blogginlägg kommer förmodligen inte på ett tag framöver, hur länge vet jag inte än.
Jag mår rent ut sagt förjävligt just nu, men som alltid tar jag mig ur det.

Jag och Joakim firade 9 månader igår, Joakim är väl det enda som jag är helt säker på just nu.

Sluta inte bevaka min blogg, jag skriver så fort jag börjar må bättre.
Puss!

En sak slog mig när jag stod ute på balkongen nyss.
Vissa saker har en tendens att lyckas se bättre ut på långt avstånd,
för då ser man inte dem små felen som faktiskt gömmer sig bakom allting.
Det spelar ingen roll om man tittar noga eller bara ger dem en snabb blick, man kan inte se felen.
Men om man vägrar se felen ser man aldrig hur saken/personen egentligen är.
Man ser aldrig sanningen om man inte vågar se.


Nu har jag prao i två veckor, jag jobbar på ett dagis.
Jag håller på att dö, för många skrikande barn och för långa arbetsdagar.
Jag är mer trött än vad jag brukar vara efter skolan, vilket är sjukt.
Nu ska jag gå ut på balkongen med hörlurar inpluggade i öronen.
Puss!

Ibland ser man saker inga andra ser, ibland ser man aldrig det någon annan ser.
Ibland lyser stjärnorna klarare än de brukar, just nu lyser de inte alls.

Jag vet inte om jag ska leta i huvudet eller i hjärtat efter ett svar, för båda svaren verkar fel.
Men ibland finns det inga rätta svar.
När jag gräver i huvudet hittar jag tankar jag begravt
och då verkar det som om jag ska lyssna på hjärtat.
Men när jag gräver i hjärtat hittar jag misstag jag så många gånger gjort, då känns huvudet rätt.

Jag kommer inte kunna nås på internet eller msn ett litet tag framöver.
Jag tänker isolera mig. Vill ni något har jag en mobil. Fuck you, hejdå.

När saker inte går exakt som du planerat brister lugnet i dig och paniken bryter ut.
Utan kontroll, känner du dig besegrad, när du inte har någon kontroll känner du dig svag.
Dina läppar börjar darra, för du vet att något kommer gå fel och de kommer att skylla på dig.

Säkerhetszoner, alla har dem. För ingen vill blotta sig själv eller sitt liv helt.
Vi är rädda för att människor omkring oss inte ska förstå, för att de ska döma oss.
För när vi stiger ur våra säkerhetszoner förlorar vi kontrollen.

Alla förändringar märks inte alltid, men jag lär mig nya saker om mig själv varje dag.

Det finns för mycket jag vill få sagt, men för lite som rinner ner i fingrarna.
Det är inte lögnerna som skrämmer mig, det är sanningen.
Och alla löften som kommit från din mun, har du någonsin låtit dem stanna inuti dig?
Alla lögner du spytt ut och allt du förlorat, kan du säga att det var värt det?
Jag undrar om du helt ärligt kan säga att du är nöjd med den du blivit,
för i slutet kommer du inte ha någon annan än dig själv att lägga skulden på för den du blev.

Du förlorar mer än du vinner och du sårar mer än skapar lycka.
Alltid finns det någonting man kan göra bättre, det handlar bara om att öppna ögonen
och låta sig själv se det självförtroendet hindrat dig från att se.

Nu var det ett bra tag sen jag skrev någonting.
Jag vet fortfarande inte vad som pågår i mitt huvud.

Jag hittade förebilder, som jag senare glömde bort. Jag hittade vägar, som jag aldrig vågade gå.
Jag hade frågor, som jag aldrig försökt få svar på. Det var en annan tid, mitt förflutna.
Men ännu idag, vill jag få nya förebilder, hitta andra vägar och jag vill ha svar på större frågor.
Varje val jag gör påverkar mer eller mindre min framtid. Den tanken har aldrig slagit mig så hårt.
Det är bara försent när du ligger i graven. Tills dess, kan du du göra en stor inverkan på allt.
Idag, i nuet, sätter jag upp regler jag inte orkar följa.

Mina tankar kan förändras, min styrka kan försvinna
men någon form av vilja kommer alltid stanna kvar.
Jag behöver ingen styrka, men jag kommer alltid behöva viljan.
För med viljan, kan man bygga upp styrkan. Men självklart dyker tvivel upp ibland.
____________________________________________________________________________

Var finns mina hjältar nu? Dem jag sålänge beundrat för deras vilja, styrka, mod och personlighet.
En vilja som aldrig hindrar dem från något. En styrka som aldrig försvinner.
Ett mod jag aldrig sett hos någon annan människa, en personlighet som skiner starkare en solen.

Överkörd av dumheten, jag blev som förlamad.
Jag ville slå tillbaka men rädslan stoppade mig ännu en gång.
Slagen av mitt inre, jag är trött på denna tomhet.
Jag vill vara helt uppfylld, inte halvt tom. Har allt detta gjort mig tom och känslolös?

Tack Tilda, lilsis.
För att du skyddade mig och slog tillbaka åt mig.
Jag vet inte hur illa det kunde gått om jag hade varit ensam.
Tack Mattias.
För att du alltid är beredd att hjälpa mig och för att du lyssnar.

Älskling kommer hem om mindre än två veckor.
Det är längtan som får mig att hålla ut, längtan tänder en gnista hopp.

Jag vet inte riktigt om någon förstod innebörden med detta blogg-inlägg.
Ännu en gång vet jag inte vad som pågår i mitt huvud.

Kom på något smart nu Emma, få ut alla tankar och ord ur ditt huvud,
sätt ihop orden till meningar men glöm inte att det måste betyda något. Dagens krav, dagens uppgift.

Igår spenderade jag en kväll med min biologiska syster, det var första gången i hela mitt liv jag märkte
att hon faktiskt var stolt över att ha mig som syster. Hon släppte mig inte ur sikte, hon försvarade mig
och hon såg till att jag kom hem säkert men framför allt, hon lyssnade på mig.
Det fick mig även att tänka på hur bra det skulle vara om jag fick se mig själv från någon annans ögon,
då kan jag börja döma mig själv, när jag sett mig själv från alla håll och vinklar.
Jag skulle kunna peka ut mina brister och felsteg, då kanske jag äntligen slutar tro att jag måste bli bättre.
En enda blick från dig räckte för att ge mig skuldkänslor.
"Har du sänkt dig i två ämnen?!" Jag orkar inte lägga ner mer dyrbar tid på att plugga längre,
det känns ändå inte som om jag gör det för min egen skull.

5 Månader med Joakim idag, men att inte kunna fira det med honom känns jobbigare
än vad jag hade väntat mig. 24 dagar kvar tills jag får se hans underbara ögon och otroligt fina leende
som får mig ur balans. Jag älskar dig och det är du fullt medveten om.
Att du faktiskt kom ihåg och ringde idag gjorde allt lite lättare, jag saknar redan din röst.

"Du ser helt förstörd ut" blev ett hejdå, en hand mot min kind blev som ett slag mot mitt bakhuvud.Du vände på klacken och gick iväg. Ännu en vecka utan någon tillsyn.
När ska du börja bete dig som en förälder? Mamma åker till Irland i en vecka.

Älskling har åkt till Thailand, där han kommer stanna i en månad.
Jag sitter i hans tröja, jag vill inte att lukten från honom ska försvinna ifrån tyget.
För på något sätt känns det som om han fortfarande är i min närhet och inte flera tusen mil ifrån mig.

Det känns som om alla har åkt/ska åka iväg och jag är livrädd för avsked.

Just nu behöver jag verkligen stöd, just nu behöver jag min allra bästa vän.
Jag hatar att be om saker, men nu ber jag om din hjälp.
Jag är nog inte så stark jag tvingat mig själv att tro, nu är jag trött på att lura mig själv.

Dagarna rusar förbi och jag börjar bli rädd för att jag inte ska hinna med att leva.
Det känns som om tiden leker med mig och jag tittar mest på utan att egentligen skratta med.
Vissa människor skulle säkert nöja sig med att bara få vara med, för det är tydligen tillräckligt,
men jag nöjer mig inte med tillräckligt. Inte när det kommer till mitt liv eller hur jag väljer att leva det.
Att inte nöja sig med tillräckligt är både min starka och svaga sida.
Dock är det något jag måste lära mig, för jag är varken sämre eller bättre än någon annan.
Jag är "tillräckligt" bra.

Lyckan, människor söker ständigt efter lycka. Många letar på fel ställen, många letar tills de dör.
Håll i dem du älskar hårt, men inte så hårt att de glider mellan fingrarna och inte så hårt att de kvävs.

Nu till titeln, jag antar att jag lärt mig att inte ta åt mig.
Jag har väl hittat ett sätt att blockera tankarna jag får när jag ser dina trötta ögon och din slitna kropp.
Har jag slutat bry mig? - Nej, det har jag verkligen.
Men det gör inte lika ont längre och jag hart glömt bort hur ont det brukade göra.