Du ser rakt igenom mig.

Först vill jag passa på att slänga iväg ett alldeles speciellt grattis
till världens bästa pojkvän, som fyller 16 idag. Grattis älskling.
Jag har gjort så många saker jag ångrar, jag lär mig av varje misstag.
Du ser rakt igenom mig, du tar hand om mig.

Nu till annat:
Press, stress, rädsla - Så beskriver jag min vardag.
Press, vad finns det att säga? Sista veckorna i 8an,
med ständiga tjat i nacken om att inte sänka mig, om att fortsätta på det här sättet.
Jag vill lyckas, nej jag måste lyckas. Det är vad som förväntas av dem från mig.
Stress, vakna, skola, hinna äta, plugga, kunna somna.
Inte en enda dag går utan att jag gör dessa saker. Vart tog mitt liv vägen?
Rädsla, självklart för att jag vill lyckas men inte vet om jag når så långt.
På grund av allt pluggande kan jag knappt ta hand om mina nära längre.

Gå bara så långt att du orkar gå tillbaka. Men kommer jag verkligen framåt
eller stannar jag på samma plats som alltid?
Jag vill inte ha försprång eller några genvägar, då har jag inget att bevisa.