Det finns få saker jag saknar. Man brukar släppa folk och ting av en anledning, det funkar inte längre. Det ger inget värde i livet längre.
Det enda jag saknar är att få vara brutalt borta, hög, susa runt över ovan. Inte veta ett fnatt. Vara vilse i skogen och inte ha några bekymmer alls.
Det enda man saknar är att få kunna andas, slappna av, få vara lite mer sig själv.
Är det tragiskt att känna att man är lite mer sig själv när man är borta, eller är det tragisk att känna att man inte längre är sig själv för att man inte är borta?
Nykter i alldeles för många dagar,
Proper och duktig alldeles för länge nykter
Roligare att vara proper och duktig onykter och borta.
Bland den vanligaste frågan man får när man börjar komma över 20år är "När ska du skaffa barn?"
Är det inte egentligen inte en väldigt elak fråga? Visst det är en nyfiken fråga, och "livets gång" att ha barn, eller?
Om man nu inte vill ha barn, och ser det inte i sin framtids bild att det finns barn. Då är det inte ett steg fram i livet. Att försöka förklara det till någon som ser det som "det händer alla", det är väldigt svårt.
Om man nu kanske har försökt fått barn i många år, men det går inte av olika anledningar ex sjukdom, eller att man helt enkelt blivit/fötts steril. Då är det väl ändå en hjärtskärande fråga till den som verkligen försökt.
"När ska ni skaffa barn?" "...vi har försökt i 2år, men det visade sig att jag inte har några friska ägg, så jag kan inte få barn."
Blir så trött.
Nästa gång någon frågar, är jag den sista.
Då när allt helt plötsligt förändras, då när allt vänds upp och ner. Då när inget är sig likt längre.
- Hur ska man egentligen kunna fortsätta som innan, innan allt vändes upp och ner. Inget kommer bli sig likt igen.
Jag vill så innerligt att det ska bli precis som det var innan, innan allt hände. Om man ändå ibland kunde spola tillbaka lite, lite av tiden och ändra på det där lilla, det där lilla som blev så stort och fel.
Tom, man blir så fruktansvärt tom. Vad ska man göra, hur ska man göra det?
Jag har tänkt på det där.
Om en alkoholist för höra hur mycket den dricker och hur fel det är, och sen antagligen går bort av konsekvenserna av sitt drickande.
Hur kan man då känna att det är "precis som den personen ville ha det" , med att tillägna en begravnings"fest" som minne för personen.
Är det en trevlig gest, eller är det bara egentligen dubbelmoral?
Jag har funderat på när allt blev sig så olikt, när det förändrades sig. När jag inte kände lusten. När jag började fundera över allt.
Det kanske är just det, sluta fundera och analysera allt.
Det är okej, det är skit bra. Din vilja ska också gå igenom, du har också lust att göra utan att behöva bli avbruten.
Jag är minst lika bra som alla andra, oavsett vad de viskar.
Ibland är det som tiden, dagarna, åren bara försvinner bort, medans man bara funderar.
Om man hade slutat att fundera så mycket,
då kanske det hade blivit som det varit.
Det kommer aldrig bli som det har varit, det har jag sett till- utan att egentligen vetat om det.
När man inte ser vad man har framför sig, när man inte vet möjligheterna som bara väntar.
Hur länge väntar det på en?
När ska man inse, att det bara är sig själv man väntar på.
Musik spelas i hela huset, jag och min bästa ligger i en varsin soffa och har söndag. Bilarna susar förbi utanför, och det är fantastiskt väder. Dock kanske vi inte kommer ta del av det fina vädret i dag, kanske en promenad. Annars ska vi gömma oss här inne och låtsas att det är söndag. Helt perfekt ändå.
