Ibland får man säga hejdå..

Tänkte skriva av mig lite tankar här eftersom detta är något jag tänkt fram och tillbaka på ett tag
Under höstlovet så fick jag ett samtal från pappa. Han frågade om jag kunde hjälpa till med flytten från stugan som han mamma och farfar byggde tillsammans när jag var liten. Det kom som en chock för mig att det skulle säljas för jag visste ingenting om det innan han ringde. Självklart hjälpte jag till men det var väldigt svårt att flytta alla saker därifrån eftersom den stugan och skogsområdet där har varit en stor del av min uppväxt. Kände jag att jag behövde komma iväg så gick jag en promenad i skogen runt sjön och upp för ängarna och var för mig själv. Jag tog mitt fiskespö och drog ner och fiskade, ibland med kompisar och ibland helt själv. Jag har badat i sjön så många gånger och allt som krävts har varit en 5 min promenad ner till sjöns badplats. Vi har haft många roliga minnesvärda fester där. Det känns som en bit av mig själv lämnats kvar i skogen och vid stugan. Jag tänker inte så ofta på det men när jag väl gör det så känns det konstigt och ledsamt att veta att jag aldrig mer kommer sova i den stugan, aldrig mer ta dit vänner som jag hittar på grejer ihop med eller något sånt. För andra kanske det inte hade varit en big deal men eftersom jag har svårt för att säga hejdå permanent till något och det just handlar om en plats med så många fantastiska minnen och saker man gjort kring som varit med hela ens liv hittills så känns det jobbigt att tänka att man inte kommer tillbaka dit mer. Skogen omkring där har format mitt spirituella jag. Jag har gått långa promenader för mig själv och funderat fram och tillbaka på livet, vem jag är,vad jag vill bli osv. Jag vet att man får blicka framåt och komma ihåg de stunder man haft det som bäst där.
Som liten kastade jag och farfar hästskor i trädgården, jag spelade fotboll med pappa, jag klättrade i träden på tomten,
jag följde med mina syskon till sjön och badade och massvis med andra roliga saker. Nu bor mina syskon i på olika håll i världen. Min bror i Berlin och min syster i London. Min farfar är gammal och långt ifrån lika pigg som då.
Pappa börjar också få åren bakom sig och för mig är det betungande. Det känns lite splittrande.
Själv håller jag också på att komma in i vuxenlivet, fyller snart 20 år och det är också konstigt..känns som att det var förra året man var barn liksom. Jag saknar min barndom och jag saknar lättsamheten i alla saker som omgiver en när man är barn. Nu hänger ansvar en i ryggen och man kan knappt ha kul längre utan att folk ska klaga på att man ska ta tag i saker istället för att "lata" sig. Tider då allt stod stilla och allt var perfekt, människor som man älskade och saknar,
platser man sett, saker man gjort ensam eller tillsammans med andra och minnen som aldrig kommer glömmas.
Det gäller att vara stark och se framåt och hoppas på att framtiden ska vara ljus men att man ändå alltid ska komma ihåg de där somriga eftermiddagarna när man grillade men familjen och vänner och bara var nöjd med allt som det var.
Hejdå stugan på Fru Thales väg 12, tack för allt <3