Riktigt namn:
Oscar Debäck Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Öl
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2012-10-26
Jag har tappat intresset helt för att hålla upp kontot och skriva nya blogginlägg. Få människor visar intresse för att läsa eller ge respons på mina inlägg,även ifall mina inlägg är av en mer positiv natur numera. Sen har jag inte känt behovet av att skriva av mig på länge heller. Jag har haft en trevlig tid på Emocore och skaffat en del nya vänner under min tid som medlem här. Vissa av dem har jag fortfarande kontakt med på facebook eller på annat håll. Men nu känner jag att det är dags att gå vidare och släppa det förgångna.
Tar bort kontot imorgon. Så för er som läser detta och vill säga hejdå får gärna göra det. Tack för 4 år teamet här på Emocore och tack till er som läst och orkat hänga med i mina vardagsdilemman men också de glada stunderna.
Imorgon åker Pappa jag och min tjej till Tyskland för att fira jul.
Vi åker buss nästan hela vägen så det kommer ta ett tag innan man kommer fram :3
Berlin är väldigt vackert om julen. Nu tror jag dock inte det finns någon snö där, men det återstår att se.
I vilket fall som helst så blir det säkert en trevlig jul :)
På lördag flyttar man till Landskrona Det är otroligt skönt att äntligen dra ifrån Simrishamn.
Det blev flytt tidigare än tänkt dock, men det gör inte särskilt mycket. Jag hoppas att flytten ska ge mig chans att få komma ordentligt på fötter och att jag kan utveckla mina intressen som musiken och komma ikapp med fisket igen. Anywho.. det känns konstigt. Men jag tänker inte låta det avskräcka mig och nu är möjligheterna större när man bor mer centralt till de större städerna. The future is waiting.
Efter 4 år så har vår lägenhet i Simrishamn blivit såld. Nu ska jag flytta in tillfälligt hos syrran tills jag fått tag i ett schyst jobb och lägenhet.
Jag har varit trött på Simrishamn länge, det är en stad man stannar i om man inte vill bli något eller få chans att utvecklas som person.
Jag har inte de planerna. Iallafall så är jag glad att detta helvetet snart är förbi och att jag nu kan få chansen att ta del av min positiva glada sida igen :3
Det svåra blir att man flyttar en bra bit från en del polare, men det finns tåg och buss fram tills man har körkort. De senaste månaderna har jag varit upptagen med så mycket att man knappt haft tid att andas. Jag rehabiliterar mig från en period av missbrukande (inte stolt överhuvudtaget att det gick så långt) Men jag är ren nu och senaste provet visade negativt. Beslutet kom av sig själv när jag insåg vart jag kunde hamna om jag fortsatte tro att cannabis var en lösning på mina problem. Jag vill förstå hur jag tänkte och vad jag trodde jag skulle åstadkomma med att hålla på med sånt. Jag respekterar dock fortfarande de människor som håller på med det så länge de respekterar att jag slutat. Har stått emot frestelsen med det och har vänt på det. Musiken tar plats nu istället, sång och gitarr har blivit mycket slipade och det känns coolt att kunna säga det om sig själv. Att man gör något bra eller att man är bra på något. Iallafall så kan jag inte längre känna så mycket utav den tyngd jag känt så mycket av innan. Den har släppt och nästan försvunnit. Jag arbetar fortfarande med mycket kring mig själv. Sakta men säkert går det framåt. Inga tillbakablickar eller manifesteringar i det förflutna håller mig kvar längre. Jag rör mig framåt för att jag vill det. Tåget rullar och nu är det tid för mig att välja vart spåret kommer leda mig.
Har haft mycket på gång senaste tiden och mycket har hänt. Tänker inte gå in på för mycket detaljer men positiva saker börjar hända nu.
Känns som att pusselbitarna i mitt liv håller på att gå ihop, saknas något så får jag leva med det eller fixa det beroende på vad det är.
Mina intressen etablerar sig och jag får mycket utav dem. Ett särskilt intresse jag fattat tycke för sen ungefär 2 år tillbaka har blivit en väldigt stor del av min vardag och det är rymden och allt som tillhör ! Kosmiska resor, meteoriter, stjärnfall etc. När man tittar upp på kvällen när tystnaden omger en och ljuset från stjärnorna och vår måne lyser starkt finner jag ett lugn olikt något annat. Teorier kring maskhål och svarta hål är väldigt intressant och att tänka att många ljus där uppe är galaxer med miljontals stjärnor och planeter. Andromeda vår systergalax ligger runt 2,9 miljoner ljusår iväg och om man koncentrerar sig ordentligt kan man se henne som en orange prick i natthimlen. Vissa tror inte på annat liv än det som finns på jorden och det kan vara förståeligt.
Men med tanke på hur stort universum är så är förutsättningarna goda för annat liv. Kanske inte utomjordingar vi ser på film eller tv. Men bakteriellt liv som det var från början här på vår jord. Planeter med goda chanser att bibehålla liv har även blivit funna och inom vårt solsystem inte minst.
För att ge någon sorts litet perspektiv på våran egen galax storlek så kan jag berätta att en sond skickades från jorden 1973. På uppdrag att någon gång i framtiden kanske finna liv lämnade denna sond inte vårat solsystem förrän 2013. WOW ! Helt otroligt. 40 år tog det bara att komma utanför vårt solsystem och det är bara en bråkdel av hela vår galax, knappt det ens. från den tid Dinosaurierna vandrade på jorden till nutid har jorden bara snurrat ett varv runt vintergatan. ETT VARV !! Andromeda vår egen systergalax är i kollisionskurs mot vår galax Vintergatan och kommer om några miljarder år synas lika tydligt på himlen som vår egen måne. När väl vår egen galax och Andromeda kolliderar kommer en ny galax med hög förmodan bildas. Synd bara att man inte lever länge nog att få se henne på nära håll i all sin vackra prakt. Men men, jag är iallafall ypperligt glad att jag fördjupat mig så pass mycket i rymden. Innan jag dör så tänker jag försöka spara ihop så mycket pengar jag kan så min aska kan få bli skickad ut i rymden. Ja det är en grej, kommer ej ihåg om det var NASA som håller i det men det är det säkert. Jag hoppas att jag ska få se många fler astronomiska event innan mitt liv är slut och det vet jag att jag kommer. Oscar signing out
Jag vet jag vet.. "Jag kan inte skriva något positivt" tänker ni säkert. Varenda titel på mina inlägg är riktat ofta åt det negativa hållet.
Men det är svårt att komma på något positivt att skriva om när man är en person mer mottaglig för pessimism istället optimism.
Men lite positiva saker har ju ändå inträffat senaste tiden men inget jag direkt känner är värt att slänga upp armar och händer i luften och tjoa över dock.
Fisket börjar etablera sig igen i intresset och antagligen bor jag i eget snart.
Men iallafall så tänkte jag fortsätta med vad inlägget egentligen handlar om och det är allt brus i mitt huvud som jag inte får ordning på.
Vi i familjen har nyligen kommit hem från en 1 månads resa från Hälsingland. Vilket var trevligt, men det gav mig mycket tid att tänka och med tanke på hur lite där faktiskt fanns som kunde distrahera alla tankar så kunde jag inte rymma från dem även ifall jag åkte flera mil upp i landet.
Sen jag började gå på min nya medicin så har jag märkt att saker har lättat lite. Det känns inte precis som flera ton sten ligger vilandes på mina axlar. Det känns bra och gör mig glad, men jag känner att det är det enda som hänt sen jag började med medicinen. Jag har fortfarande många negativa tankebanor och extremt svårt för att etablera en positiv grund att stå på och sen arbeta mig sakta upp därifrån. Det medicinen gjort är i princip att då och då ge mig små små doser av "Lycka" som inte håller för att ge mig ork nog att pröva att ta bort stödhjulen och cykla på bara 2 däck om man ska lägga det så. Anywho..det påverkar mitt relationsliv till alla också. Det gör det förbannat svårt att förbinda mig och skapa relation:er.
Särskilt svårt blir det när tankarna bara inte kan lämna förflutna relationer och istället stannar där för man egentligen mådde bra då.
Jag vill inte ha det så, att allt viktigt flyter förbi för jag hänger i det förflutna istället för nuet. Men vem vet, det kanske lättar snart.
Allt man kan göra är att hoppas och ta en dag i taget.
Jag lever i en bubbla. Eller nej, en järnjungfru skulle nog vara en bättre term för hur mitt liv känns nuförtiden.
Spikar vända inåt mot mig som sakta dag för dag hamras närmre och närmre mig. Jag har fönster ut till att se andra människor lyckas med deras liv och deras mål. Jag känner mig som ingenting, en person som stryker runt här i världen utan att koma någonstans. Men faktum är att det inte är sanningen. Sen jag hoppade av min skolgång på Osby gymnasiet så har jag ändå lyckats ta mig en bra bit. Jag har timanställning och små påbörjade planer för att flytta från min hemstad och börja om på nytt någon annanstans. Men trotts detta kan jag ändå inte må bra. Jag vet att allt detta enbart pekar mot min depression som jag aldrig känner att jag får bukt med. Precis som folk som blivit osociala för att de hellre sitter hemma och spelar tv-spel så drar jag mig tillbaka med, men inte av samma anledning. Jag har inte orken att försöka vara optimistisk eftersom det väldigt sällan hjälper mig mer än en dag. Jag ifrågasätter meningen med att fortsätta leva såhär och har svår för att se att det kommer sluta bra. Jag vill tro att det kommer göra det men jag är ofta så tveksam. Jag dras mellan 2 sidor, sidan som säger fortsätt och se hur allt blir och den andra sidan där jag inte längre vill leva det här livet längre. Har bestämt mig för att söka till vuxenpsykiatri och förhoppningsvis få vägledning och hjälp den vägen. För jag vill försöka tills det inte finns fler alternativ. Jag är bara räd för att det inte ska hjälpa och att detta kommer fortsätta till dagen jag helt enkelt inte orkar kämpa mer. Man tror alltid man nått botten men i mitt fall är botten bara ytan och jag bara fortsätter sjunka. jag trodde aldrig i mitt liv att min egna kropp och hjärna skulle bli den fiende jag ville ta bort allra mest men ja antar att det inte är så konstigt när jag fortfarande minns hur det känns att må bra. Jag vill dit igen, tillbaka till det positiva och det som gör mig glad. Mina förhoppningar är inte stora, men de är tillräckligt stora för att ja ska orka trycka på framåt ett tag till. Finns det fler som mår såhär..en depression är ju väldigt personlig men samtidigt delar man ändå så många likheter med andra som mår likadant. Jag vill bara veta att jag inte är ensam i det här.
Jag vet inte längre vad som är rätt eller inte. Jag gör beslut som inte verkar leda mig någonstans.
Från stunden jag visste att jag mådde psykiskt dåligt så visste jag inte att det skulle följa mig ända hit och inte ens få ett slut. Jag gör nya försök hela tiden för att hålla humöret uppe och tänka positivt men för varje enkel liten positiv gest jag ger mitt egna liv så kommer 1000 nya saker som tar bort glädjen direkt. Jag hade inte brytt mig om jag dött..för jag kan inte se varför jag borde leva. Jag har ingen lust, ingen motivation och ingen ork att längre kämpa för att mitt liv ska bli bra. Jag bara flyter med strömmen och driver runt som död ved i en fors. Jag har all tid i världen att stanna och lukta på blommorna men jag vill inte, för blommorna är gråa och döda för mig. Deras doft har försvunnit och färgen har tynat bort. Färgen i mitt liv har tynat bort.. Jag är för feg för att våga ta mitt liv men jag är inte rädd för att möta döden längre. Jag är så fruktansvärt matt och att försöka hålla humöret uppe till en positiv nivå är som att försöka simma med 20 kg's tyngder fäst vid båda fötterna. I snart mer än 3 år har detta förföljt mig och det har även funnits tillfälle då jag trott att allt var över. Men jag har haft fel hela tiden och jag har inte sökt hjälp. Jag vill inte söka hjälp för oavsett hur många som lyssnar så verkar ingen riktigt förstå vad jag tampas med. Jag är ofta ensam med inget annat än mina egna tankar som sällskap och när jag får för mycket tid börjar kugghjulen snurra. Sadistiska tankar om vad jag vill göra mot mig själv, självmordstankar och förnekelse över att jag mår dåligt. Jag vet att jag mår dåligt men det gör inte lika ont längre som i början..det bara finns där. Jag känner att jag mister kontrollen så pass mycket att jag faller in på så många felaktiga spår hela tiden. Jag äter inte sämre men jag äter inte bättre, mina sömnvanor är som en Berg och Dalbana. Jag kan sitta uppe sena nätter och bara tänka på varför jag ens existerar. Jag känner mig värdelös och bortglömd och jag vill inte längre må såhär.
Har inte precis haft en födelsedag värd att minnas, har spenderat den hela dagen på rummet och nu avslutar jag den med att gråta i en kudde. Pallar inte längre,
Jag har äntligen lyckats att få en temporär arbetsplats.
Timanställning på ett ålderdomshem i min hemstad känns väldigt bra, särskilt när personalen är trevlig och bemöter en som en nykomling borde bli bemött. Jag hade bredvidgångs dagar i Torsdags och i Fredags. Jag fick positiv feedback av dom jag arbetade med och det kändes väldigt bra med tanke på att jag inte tror riktigt på mig själv. Kommer hoppa in som timmis fram och tillbaka och om jag sköter det här schyst så har chefen erbjudit mig sommarjobb där med. Så jag kommer jobba så fort jag behövs, kommer man ofta ökar antagligen chansen att dom ringer in en oftare med. Eventuellt har jag chans att få jobb i Norge om pappa kan hitta en mindre riskfylld arbetsuppgift. Har aldrig varit i Norge så om jag får jobb där blir det inte bara chans för ny arbetsplats utan även en chans att få se en ny del av världen jag aldrig varit i.
Måste försöka hålla huvudet uppe och inte låta mig själv sjunka in i min depression igen. Vill inte sabba det här för allt i världen.
