Take a taste of this asshole!

Ensamheten, den tysta mördaren.

Alla behöver någon någongång, man kan inte alltid hålla det där tuffa stenansiktet och skratta åt de som har någon att hålla om. Man kan inte spela den där hjärtlösa personen för evigt, en dag brister det, man orkar inte. Idag brast det för mig.
Jag tappade min mask och ensamheten kom i fatt mig. BOOOM sa de och jag var så långt ner man kan komma, så nära gränsen till att gråta...Balanserandes på den.
Vilket resullterade i en enorm ilska. Jag lät min ensamma frustration gå ut över folk i min omgivning och det ledde i sin tur att jag blev allt mer och mer galet arg, ilsken, förbannad!
Att få den där snytingen och verkligen inse att man inget har förstörde mig rejält. Jag ÄR inte hjärtlös, jag HAR itne orken till att hålla upp min välslipade attitydsmask längre. Dock orkar jag inte gå runt och vara så förbannad, så nära att gråta varje dag. Jag har precis samma behov som alla andra utav den där speciella. Bara för att jag skrattar offentligt åt att försöka hitta den där känslan så betyder INTE det att jag verkligen inte vill ha den....Behöver den.
Jag skall bara våga svälja min förbannade självkänsla, sparka upp mitt självförtroende. Hitta styrkan till att våga chansa lite.


För vem gillar inte känslan utav att vara kär?