11:51

Körde igår upp till Norrköping. Tog en 5 timmar och Hotellet jag bokade var superfint. Tog ledigt från jobb och gav mina kollegor fingret sista timmarna så det kändes bra :). Dem förtjänade det då jag har arbetat mycket extra och när jag ska gå tidigare börjar dem klaga på mig men aldrig sig själva.

Körde hit med syrran då jag försöker stötta henne att ta ett annat jobb i en ny stad som inte är Karlskrona. Hon och jag har ingen bra relation men jag såg på henne hur hon led av att vara i Karlskrona. Har försökt i flera år att få henne till Lund eller något. Hon hade ett erbjudande i Norrköping men hon ville inte gå ensam så jag bara "roadtrip, lets gooooo!" Så nu är jag på en bensinmack ensam och väntar på att hennes intervju är klar.

Det komiska är jag hjälper gärna henne, eller någon jag hatar än att hjälpa mig själv och ta mig själv frammåt och ur den hålan jag är i. Låter mig själv lida. Varför? Vad är fel på mig psykiskt för att göra det?

Otn: Är väldigt glad över att kunna chatta och skriva i forum här men jag tycker jag låter som ett rövhål och det är inte meningen samt blir inte rätt. Jag tänker bara inte när jag skriver. Men men inga ursäkter får bara jobba med det... Som allt annat *_*