Rutiner och försöka att bli normal..

OBS! Skriver här bara tankar och känslor som är svåra att tolka, behöver ventilera.

På senaste tiden har jag försökt skapa rutiner i vardagen, att följa något slags normalt schema och försöka vara upptagen så man inte blir ensam med sina egna tankar..

Då en drl av rutinerna består av t.ex: skapa någpt i PS, gå med zimba/lek 30min aka min hund <3, träna 1 gång om dagen, följ diet plan. Osv osv..

Men... livs mål? Finns inte. Försöker lära mig "life skills" som t.ex: kasta kort eller spela en ukelel.

Men känner ändå jag vill resa, spela el gittaren eller gå på konserer men jag vågar inte, blir alltid osäker. Sen känner jag mig så... mörk? Ensam? Har en vän / person som umgås med mig för den person är också hatad och ensam som jag.

Ärligt så känner jag mig vilse, var en roligare, mer intressant person när jag hade en annan personlighet/fakede allt, men nu? När jag är jag? Känner mig värdelös på ett sätt.

Är också sjukt ledsen för jag var så idiotisk att kontakta mitt ex nu när hon har nån annan. Vi passade ändå inte tsm, fan vi kunde inte ens vara i ett riktigt förhållande, ett normalt, men Ebba gjorde mig så lycklig, kände mig inte ensam då...

Okej cya! :D