Jinekologens blogg

Fuck yah. Lärt mig göra gifs, inte alls sent ute.

Fin, jag vet. Seriöst osv.

Jobbar nästan 20 nätter den här månaden, det är en del. Men har beställt en buckethat och ett par grymt nördiga vans, så känns ändå relativt okej faktiskt.

Har också bestämt mig för att försöka lära mig åka skateboard igen. Kommer sluta med diverse frakturer men kul fram tills dess. Kanske går bra trots allt, var bara 10 år sedan jag åkte senast faktiskt.

Det är lustigt egentligen, hur lite som krävs gentemot hur mycket som krävdes. Att det är så betydligt mycket mer ansträngande att klättra upp än att ramla ner. Det är väl så det skall vara antar jag, är väl egentligen charmen i det hela. Att målen som sätts upp är svåra att nå. Enkelt, primitivt belöningssystem. Trots detta så är det väldigt svårt att inte bli galen.

Förskoleklass, tre elever. En ekorre, en fågel och en fisk. Klassen får i uppgift att klättra upp i ett träd. Alla eleverna är lika gamla, alla är de djur. Väldigt kul för fisken. Väldigt rättvist. På samma sätt är det egentligen idag. Vi får massa punkter och ska dra sträck mellan dem. Punkterna kommer sen bli en bild, som var bestämd sen innan. Vi får inte måla hur vi vill, det markeras tydligt och tidigt för oss hur fel det är. Vi ska följa alla punkterna och göra klart bilden. Då har vi uppnått det mål/krav vi haft på oss och blir i de flesta fall euroforiskt naiva då vi tror att vi nått frihet. Det egna valet. Vi får nu välja vilken mall med punkter vi vill. Samma mall som oräkneliga har valt innan dig och kommer välja efter dig. Alla är egentligen medvetna om det. Men att inte blunda, hålla käften och se glad ut skulle vara samma sak som att inte följa punkterna. Vilket är oacceptabelt och fel. Alltså tas pappret ifrån oss och vi får börja om igen. Vi blir piskade på plats helt enkelt tills vi inte orkar tänka utanför den lilla perfekta idyllen längre. Vi blir platta.

Kan erkänna mig som stolt missbrukare av drogen samhällsideal. Handla kläder gör mig glad. Köpa spel gör mig glad. Godis, mat, likes, vänförfrågningar, uppmärksamhet och så vidare. Listan är alldeles för lång. Enda jag egentligen är nöjd med är min medvetenhet om det hela. Den så kallade glädje man får ut av allt detta är bara i små doser. Tillfällig. Inget som håller dig nöjd speciellt länge. Det enda det gör är att ge oss ett beroende. Mer. Mer av allt. Är det lycka?

Alla tycks se det som sann lycka. Ren objektiv skit som inte ens bör vara väsentlig överhuvudtaget om folk bara kunde öppna sina ögon. Saker ledde till att jag öppnade mina ögon. Det låter väl fint och bohemiskt. Men det enda jag önskar var att jag kunde stänga dem igen. Skulle aldrig ens kika. Allting blir bara extremt utdraget, långsamt. Ungefär som att din lins plötsligt skulle bli konvex slipad. Allting utdraget, kort, ser rätt löjligt ut och i sin helhet riktigt skrämmande. Du märker hur simpelt och primitivt allt egentligen är. Vår sociala kodex blir bara en öppen bok och tar bort all charm med socialstimulans. Det är bara ett spel. Du trycker på en knappt och får en reaktion. Så fungerar du, så fungerar alla. Bara att nästan alla också är programmerade på samma sätt. Var trevlig, le och vissa intresse mot saken/personen i fråga. Sen har du tekniskt sätt världen vid dina fötter.

Men jag är ingen märkvärdig person egentligen. Har en liten lägenhet i förorten och ett relativt vanligt jobb. Med tanke på vad jag sagt så kanske man kan tycka att min presentation bör vara avsevärt längre än vad den är. Det är just nackdelen med att inte kunna blunda sådär smidigt igen. Att se allting, alla. Ta in så mycket mer intryck. Det blir överväldigande, allt hamnar i obalans. Visst, man finner sina fåtal stabila pelare. Vänner. Dessa kan man luta sig mot och då blir det funktionellt. Jag är bara trött på att välja fel sådana pelare hela tiden. De flesta välter direkt. Några få har varit stabila men plötsligt brustit då de varit ruttna inuti.

Det slutar aldrig snurra.

Visst, små saker igen. De fungerar för stunden. Träning är ett bra exempel. Du mår bra av att träna av väldigt många anledningar. Fysiskt som psykiskt. Men det, likt de mesta andra små ting blir bara irrelevanta. Jag kan inte gymma som exempel, om det snurrar. Egentligen ingenting annat heller. Det gick bra i början, gradvis så vande sig skallen med vad man såg. Det slutar bara aldrig bli mer. Trodde inte det var så först men det blir bara tydligare. Har så svårt att hitta det där fåtal lugna stunderna och återfå balans. Det snurrar mer och mer.

Trots all denna negativitet finns det ändå bra ting. I ett fåtal fall hittar vi "han", "hon" eller "den". Den där speciella jäveln som gör allt okej. En riktig vän eller någon som blir mer än alla andra. Med den, eller om man har tur dessa, går det att härda och fortsätta mot det man nu är ute efter. När en sådan försvinner blir det aldrig likadant igen. Spelar ingen roll om det var genom ett svek, en olycka eller något annat. Vare sig personen lever eller inte så är det fruktansvärt obehagligt. Inte direkt för saknaden utan för att du nu står där utan någonting alls att luta dig mot. Och det snurrar. Det slutar aldrig snurra.

Huvudet först. Konstig känsla att falla och rotera samtidigt. Knepigt

Har precis kommit igång med träningen igen. Ska gå upp ca 20 kg är målet, blir att frossa kvarg och se glad ut. Skaffade kort på fitness 24/7 och under mitt första pass såg jag något som var lite små provocerande.

Gymmet är inte så stort, det är nytt och fräscht på en våning med lite diverse maskiner och hantlar. Kort sagt ett vanligt jävla gym. Men, det finns en nybyggd section som är ett stort rum. Vad jag kunnat urskilja bakom det frostade glaset så finns det även där inne ett bra utbud av diverse träningsmaskiner. Men, det står "Tjejgym" på dörren. Så kort sagt, en stor yta med redskap bara för flickor. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja då rabbla upp alla fel i det här skulle ta för lång tid.

Visst, grundtanken är lätt att förstå. Många flickor får väl mycket blickar på sig så varför inte ge dem lite privacy? För att det är fel helt enkelt. Alla som går till gymmet är konsumenter. Alla konsumenter skall ha samma villkor? Enkel logik. Men vart är den rättvisan om en grupp av konsumenterna har tillgång till avsevärt mycket mer än resterande?

Där har vi kärnproblemet, att man tar ett problem som inte funnits i den sfären innan och knör in det halvdant och slarvigt, nästan som om det fanns ett mål att provocera folk. Jag blir så trött på den naiva inkompetens som lyser överallt i dagens samhälle.

Till att börja med så är de damer som använder flickrummet inte den grupp som blir utsatta för massa blickar. Kanske låter drygt att säga så men det är tyvärr ett faktum. Fortsättningsvis så är det i väldigt många fall inte direkt så att flickorna som tränar på gym gör det lätt för sig. Shorts så korta att halva skinkan hänger ut, lite för tighta yogapants så man ser den där saftiga kameltån och så vidare. Lite som jag föreställer mig ett horstråk i Thailand. Självklart ska ni tjejer få klä er som ni önskar, men klaga då inte om folk tittar lite extra om ni har utmanande gymoutfit. Speciellt inte om ni sminkar er. Tackar gudarna att det inte är så jättemånga. Jag kan förstå att ni vill ha det här fria gymmet där alla respekterar varandra och man kan träna ostört. Att man ska kunna va naken och träna om man så vill. Gullig tanke, kommer aldrig hända. Folk kommer titta, vart ni än är i princip. Vilket de egentligen har all rätt till då jag allt har sett minst lika många brudar glo på hunkar som vise versa.

Skillnaden där är att de flesta killarna verkar inte bry sig om de blir iakttagna på gymmet, iaf inte visar det. Tror många till och med går dit främst för den anledningen. Det är ett ytligt samhälle vi lever i så är verkligen inte konstigt.

Åter till ämnet, tjejrummet på gymmet. Nu är det inte så att det bara är den generella gruppen av män som blir förtryckta av rummet. Det finns undergrupper; spinkiga klenisar är en av dem. Jag kan själv ta på mig och representera oss. Det är inte kul känsla att stå bredvid någon som har biceps större än dina lår. Eller när någon stönvrålar kontinuerligt i varje set de gör bakom dig. Det är mycket andra män stör sig på från andra män på gymmet, tro det eller ej. Varför kan inte vi "vanliga" killar också få ha ett rum då? Sen kan alla hulkar få en egen liten hulkhörna där de kan stonka ikapp. Men alla stora människor som är där då? Ja juste, ge dem ett rum också. Sen ska vi bara starta separata rum efter etnicitet, politisk läggning och så vidare. Well? Det här är inte hållbart, vilket de flesta säkert insåg i det första stycket.

Så varför ens ta sig an idéen? Det finns ett flertal tjejgym. Ett ligger typ två kvarter bort från gymmet jag talar om. Varför ta ett könsneutralt gym och göra så det har lite mer förmåner för kvinnor? Skapar bara en sakta stigande nivå av obekvämligheter. Det är verkligen så efterblivet att jag inte finner ord för det. Öppna en ny lokal bara för kvinnor om ni nu vill men ge fan i att strula till det som redan finns och är funktionellt.

Blir helt enkelt less.

Inte skrivit här på ett tag, har varit för rörigt för att kunna lägga energi på något så fruktansvärt viktigt som ec bloggen. Har. Men den är praktisk av någon anledning. Här kan man pumpa ut all shit utan att någon direkt bryr sig, vilket bara är underbart.

Jag är lite snurrig, hänger inte riktigt med längre. Mina dagar är i princip vakna, jobba, sova. Träffar folk ibland men det har slutat vara tillfredsställande. Får inte ut samma sociala climax som innan av att träffa de fåtal jag finner roliga och unika. Tror vad jag verkligen behöver är lite nya vänner, lite nya tankar och lite nytt allt. Jag vill inte isolera mig i en virvel av min egna patetiska negativitet. Jag vill inte prata och gnälla till folk. Men samtidigt börjar de bli för rörigt för att hålla inne. Ett dilemma som grunnas över mkt. Jag tror jag hade kunnat prata med någon, men i så fall någon jag litade på till fullo. Varför finns det ingen sådan? Det är alldeles för lätt idag att störa sig på folk och deras beteende. Jag har börjat finna detaljer i alla jag observerar som bara gör mig illa mående. Jag blir för äcklad av hur folk behandlar varandra, hur de är så sjukt sönderknarkade av media och propaganda. Vad hände egentligen med att vara källkritisk? Vad hände med att lita iaf en bråk del på sitt egna förnuft? Vart tog självkänslan och självinsikten vägen? Finns för många idag som bara är tomma skal och det gör mig helt enkelt förbannad.

Idag hatar i princip alla IS. Inte konstigt, de halal slaktar folk och expanderar ofantligt med hjälp av ren terror. Ett skräck välde. Men vad gör folk åt de? Jo de drar alla som är med i organisationen över samma kant. Alla som är med är tydligen terrorister som förtjänar att dö och allt vad vi nu ska göra med dem. Är samhället verkligen så jävla pantat? Om vi konstant förtrycker muslimer genom diverse sätt som att avbilda deras profet, knör in dem i betong block och helt generellt har dryga och äckliga förutfattade meningar om dem. Vem tror de då på? Tror de på Svensson som säger att Is är fel och Terrorism. Eller tror de på sin religion som troligtvis varit de enda det kunnat hålla sig fast vid? Är det så svårt att förstå att folk kan lätt bli manipulerade av allt möjligt bara vi är lite vilsna. Det har hänt tusen gånger genom världshistorien och det kommer hända tusen gånger till om vi inte hunnit smälla vår planet innan. Det kommer bara bli värre också. Desto mer motstånd vi gör och desto mer kommer folk hata Is då soldater och andra kommer dö. Hundra tusentals mer kommer gå med i Is då det ser ut som det är den enda organisation som stöttar deras religion och försvarar den mot i princip hela världen. Men folk kan inte mkt annat än att vara spydiga och skjuta de som är spydigare. Vi lever i en så fruktansvärt vacker värld. Barn knarkar för att illigaliseringen gör att de kommer åt det. Food for thought; vad fan är egentligen i grunden bra? Jag har inte kommit på något.

Mitt tänk generellt bygger på att allting som finns har ett syfte. Som exempel, det skulle inte finnas en stol om vi inte behövde något att sitta på. Långsiktigt betyder det också att allting är ett stort kretslopp. Detta gäller också oss, vi har ett syfte. Våra liv går ut på att finna oss själva och genom det förstå vårat syfte/öde. Sen är det upp till oss om vi väljer att följa det eller inte. Så när vi då dör, lämnar jaget(det de flesta kallar själ) sin farkost, alltså kroppen. Många går emot just det, att kroppen och själen är två helt olika saker. Men tänk er en bil med en förare. Om bilen krockar betyder det inte att föraren nödvändigtvis sakadas. Finns inget som säger att föraren bara kan skaffa en ny bil. Iaf, när själen då lämnar kroppen återgår den i kretsloppet. Jag tror att det finns något övermänskligt, alltså något som är en högre existens än oss människor. Det finns gränser hur långt vi kan tänka, vi använder bara 10% av vår hjärnkapacitet. För mig är det bevis nog för att det finns en högre existens än oss. Jag tror att detta, vad man nu vill kalla det, styr kretsloppet av våra själar. Vi återvänder och får ett nytt uppdrag. Syftet med våra färd i kretsloppet är att samla erfarenhet genom alla uppdrag, bli en rikare själ. Tänk er alla genier som finns i världen, underbarn och etc. De har helt enkelt mer erfarna själar. Målet är att bli komplett, inte ha behovet av att söka något. Lite som nirvana i buddismen. När målet är uppnåt trandencerar själen till det övermänskliga och bidrar till att utöka och styra kretsloppet.

Sedan blir följdfrågan självklart vad syftet med detta kretsloppet av själar är, men det får vi ta en annan gång.

Detta är vad jag tror, är dualist. Vad tror ni?

Det här är något jag klurat på länge. Just vad folk idag ser som intellekt. Alltså, vad gör en person smart i andras ögon?

Vet att detta är en fråga som är vida varierande, men jag tror i grund och botten att den kan finnas ett generaliserande svar där någonstans som bör passa alla. För jag tror att de mer grundläggande tankarna kring ämnet är ganska lika hos folk. Inte det som vi senare lär oss eller reflekterar över, utan de där första intrycken av det. De som vi lärt oss av föräldrar eller dylikt i en yngre ålder. De flesta barnen man frågar lär svara att någon smart person, det är en uppfinnare, som exempel då.

När vi blir äldre och våra sekundärgrupper vidgas och förändras så tar vi åt oss mycket utav de normer och ideal vi möter, för att anpassa oss bättre mot grupperna. Så troligtvis tror många att någon är smart när den personen uppfyller alla små "kriterier" för den dåvarande sekundärgruppens bild av intellektuell.

Jag tror mer att intellekt helt enkelt är våran förmåga att konstant anpassa oss. Det gör alla människor, varje dag. Mer eller mindre. Det är lätt att se det hela mer konkret om man tar ett vardagligt exempel. Folk är ute och dricker. Vissa pratar med allt och alla medans andra kramar telefonen i ett mörkt hörn utan att ens lyfta blicken från skärmen en endaste gång. Menar jag då att alla som springer runt och är översociala jobbiga idioter är smarta? Självklart inte. Bara för att någon syns och hört betyder det inte att intrycket hen givit är gott. Förmedlas ett dåligt intryck så tror jag det är på grund av personens anpassningsförmåga mot situationen. Kanske läst av fel och därmed inte alls anpassat sig inför den sociala interaktionen. Nu menar jag inte att intellekt är hur luriga vi är socialt, utan fortfarande var detta bara ett exempel, och de finns de väldigt många av.

Som sagt då, jag tror att intellekt har med vår anpassningsförmåga att göra till 100%. Är du dum så får du bara panik när du är vilse i skogen. Är du smart börjar du stegvis tänka ut en strategi för situationen.

Vad tycker ni att "smart" betyder?

Äntligen har det jävla getingboet, även kallat min skalle, lugnat ner sig. har varit fruktansvärt stressad i ungefär ett halvår nu och det senaste har jag inte ens kunnat hålla masken uppe så ofta som jag önskat. Men tror det blir bra nu, egentligen är det ingen annan än jag som styr utgången. Skönt på ett sätt, men ansvar är aldrig roligt. Inte när det är över något så omfattande iaf.

Har beslutat att lägga skolan på hyllan ett år. Jag fick insikten att jag bara skulle lurat mig själv och fortsatt. Under detta året skall jag främst fortsätta jobba, men ska också försöka göra gmu. Jag som militär alltså, fräsigt. Men tänker inte bli en handduks pangare, försvarsmakten hade faktiskt väldigt mycket intressant inom utbildningssfären. Fast, försvaret betalar dig för att utbilda dig. Gentemot alla andra universitet där du betalar eller lånar. Låter ganska fint.

Har äntligen hittat något jag tror starkt på att jag vill. En utmaning som mest är lockande och inte bara jobbig eller irriterande. Inom försvaret, förutsatt att jag kommer in på gmu, finns det många civila tjänster och utbildnings möjligheter. Lönerna är löjliga. Man får träna på arbetstid. Fruktansvärt bra villkor helt enkelt. De flesta som arbetar inom försvarsmakten gör det deltid. Detta innebär att jag kommer ha gott om tid för mitt andra jobb och även skolan när den drar igång igen. Ska sedan läsa 1.5år till för att ist bli specialpedagog. Specialpedagog och arbeta inom militären. Låter som ett liv jag kan tänka mig leva.

Tänkt så det knakat något ofantligt. Vitt och vänt på allt på alla sätt. Det här måste vara mitt bästa val helt enkelt. Får bara sluta knarka så jävla mycket, drogtestet oroar mig mer en det fysiska. Frågan i slutändan blir dock om jag kommer spöa den inre pundare. Låt oss se.

Det är en förbannelse, att så fort rakhyveln fått arbeta lite ser jag ut som 12 igen. Jag fyller 22 i år, de flesta av mina vänner kan odla iaf någonting någonstans i ansiktet. Men jag har bara fjun, odlar jag ser det ut som jag har brännskadad pubis hår i ansiktet.

Jag köper cigaretter med jämna mellarum. Även om jag inte har någon skäggväxt att skryta med som det säkert framgått så verkar den påverka hurvida jag blir leggad eller inte varje gång. Gör det så stor skillnad? Att det är lite mörkare runt käkbenen och själva käft? I don't get it.

Bild på fördömd gosse, tänkte bjuda på ett skratt.

Har du som läser det här någonsin tänkt på hur ironiskt folks beteende på sociala medier egentligen är? Jag skall försöka vara så specifik som möjligt. Folk redigerar sina bilder, men för vem egentligen? Självklart är det till stor del för dem själva, man ser lite bättre ut alltså är väl det en rolig grej? Troligtvis i de flesta fallen också för andra. Folk strävar efter att uppnå att vara "attraktiv" efter dagens mått inom sin sekundärgrupp. Så vi ändrar vårat utseende för oss själva och andra, vårat "utseende" på sociala medier. Ljussättning, skugga, filter och alla andra ting vi använder för att redigera våra bilder tills blir nöjda. Detta lurar inte bara andra utan också oss själva. Självklart förstår folk oftast om en bild är markant redigerad eller inte, men vad jag förstått så börjar det bli irrelevant. Då vi spenderar såpass stor tid av vårat vardagliga liv online på diverse olika sociala medier blir det helt enkelt som om de profiler vi har där är våra primära jag. Den praktiska som finns i verkligheten, den konkreta riktiga människan, den blir sekundär då den prioriteras mindre.

Egentligen så är det logiskt på många sätt. Det är där vi håller kontakten, "umgås" eller ja konverserar, träffar nytt folk och diskuterar saker. Det är ofta den bilden nytt folk ser av oss och definierar som den vi är bakom skärmen. Det är precis så många av oss tänker, klart man försöker lite extra då? Men vi lurar oss själva och förstör. För andra också. När det sen är dags för ett "verkligt" möte att ske oroar vi oss. Vi oroar oss för att vi själva inte ska vara den person vi målat upp på internet. Vi är rädda för att vi inte skall leva upp till det vi lurat oss själva att tro. Tro hur vi ser ut. Vad vi gillar. Vad vi äter. Allting om oss, egentligen en fasad. Inte konstigt att vissa brudar sminkar sig i två timmar när de har 100% fel fri hud på sin profilbild. Det har gått för långt tycker jag.

Egentligen kanske man kan sammanfatta det hela;
Vi lurar oss att vi är en fantasi version av oss som vi fått redigera, trots detta blir vi besvikna och kämpar för att hålla illusionen uppe. Så egentligen är en stor majoritet av folket idag självdestruktiva små internet missbrukande masochister som får evigt rus av likes, följare och bilder på katter.