Konvex

Det är lustigt egentligen, hur lite som krävs gentemot hur mycket som krävdes. Att det är så betydligt mycket mer ansträngande att klättra upp än att ramla ner. Det är väl så det skall vara antar jag, är väl egentligen charmen i det hela. Att målen som sätts upp är svåra att nå. Enkelt, primitivt belöningssystem. Trots detta så är det väldigt svårt att inte bli galen.

Förskoleklass, tre elever. En ekorre, en fågel och en fisk. Klassen får i uppgift att klättra upp i ett träd. Alla eleverna är lika gamla, alla är de djur. Väldigt kul för fisken. Väldigt rättvist. På samma sätt är det egentligen idag. Vi får massa punkter och ska dra sträck mellan dem. Punkterna kommer sen bli en bild, som var bestämd sen innan. Vi får inte måla hur vi vill, det markeras tydligt och tidigt för oss hur fel det är. Vi ska följa alla punkterna och göra klart bilden. Då har vi uppnått det mål/krav vi haft på oss och blir i de flesta fall euroforiskt naiva då vi tror att vi nått frihet. Det egna valet. Vi får nu välja vilken mall med punkter vi vill. Samma mall som oräkneliga har valt innan dig och kommer välja efter dig. Alla är egentligen medvetna om det. Men att inte blunda, hålla käften och se glad ut skulle vara samma sak som att inte följa punkterna. Vilket är oacceptabelt och fel. Alltså tas pappret ifrån oss och vi får börja om igen. Vi blir piskade på plats helt enkelt tills vi inte orkar tänka utanför den lilla perfekta idyllen längre. Vi blir platta.

Kan erkänna mig som stolt missbrukare av drogen samhällsideal. Handla kläder gör mig glad. Köpa spel gör mig glad. Godis, mat, likes, vänförfrågningar, uppmärksamhet och så vidare. Listan är alldeles för lång. Enda jag egentligen är nöjd med är min medvetenhet om det hela. Den så kallade glädje man får ut av allt detta är bara i små doser. Tillfällig. Inget som håller dig nöjd speciellt länge. Det enda det gör är att ge oss ett beroende. Mer. Mer av allt. Är det lycka?

Alla tycks se det som sann lycka. Ren objektiv skit som inte ens bör vara väsentlig överhuvudtaget om folk bara kunde öppna sina ögon. Saker ledde till att jag öppnade mina ögon. Det låter väl fint och bohemiskt. Men det enda jag önskar var att jag kunde stänga dem igen. Skulle aldrig ens kika. Allting blir bara extremt utdraget, långsamt. Ungefär som att din lins plötsligt skulle bli konvex slipad. Allting utdraget, kort, ser rätt löjligt ut och i sin helhet riktigt skrämmande. Du märker hur simpelt och primitivt allt egentligen är. Vår sociala kodex blir bara en öppen bok och tar bort all charm med socialstimulans. Det är bara ett spel. Du trycker på en knappt och får en reaktion. Så fungerar du, så fungerar alla. Bara att nästan alla också är programmerade på samma sätt. Var trevlig, le och vissa intresse mot saken/personen i fråga. Sen har du tekniskt sätt världen vid dina fötter.

Men jag är ingen märkvärdig person egentligen. Har en liten lägenhet i förorten och ett relativt vanligt jobb. Med tanke på vad jag sagt så kanske man kan tycka att min presentation bör vara avsevärt längre än vad den är. Det är just nackdelen med att inte kunna blunda sådär smidigt igen. Att se allting, alla. Ta in så mycket mer intryck. Det blir överväldigande, allt hamnar i obalans. Visst, man finner sina fåtal stabila pelare. Vänner. Dessa kan man luta sig mot och då blir det funktionellt. Jag är bara trött på att välja fel sådana pelare hela tiden. De flesta välter direkt. Några få har varit stabila men plötsligt brustit då de varit ruttna inuti.

Det slutar aldrig snurra.

Visst, små saker igen. De fungerar för stunden. Träning är ett bra exempel. Du mår bra av att träna av väldigt många anledningar. Fysiskt som psykiskt. Men det, likt de mesta andra små ting blir bara irrelevanta. Jag kan inte gymma som exempel, om det snurrar. Egentligen ingenting annat heller. Det gick bra i början, gradvis så vande sig skallen med vad man såg. Det slutar bara aldrig bli mer. Trodde inte det var så först men det blir bara tydligare. Har så svårt att hitta det där fåtal lugna stunderna och återfå balans. Det snurrar mer och mer.

Trots all denna negativitet finns det ändå bra ting. I ett fåtal fall hittar vi "han", "hon" eller "den". Den där speciella jäveln som gör allt okej. En riktig vän eller någon som blir mer än alla andra. Med den, eller om man har tur dessa, går det att härda och fortsätta mot det man nu är ute efter. När en sådan försvinner blir det aldrig likadant igen. Spelar ingen roll om det var genom ett svek, en olycka eller något annat. Vare sig personen lever eller inte så är det fruktansvärt obehagligt. Inte direkt för saknaden utan för att du nu står där utan någonting alls att luta dig mot. Och det snurrar. Det slutar aldrig snurra.