busbarns blogg

Kräks för övrigt på män som hör av sig och vill ha sex, och när jag säger att jag inte vet om jag är så intresserad för att jag håller på att kära ner mig i en tjej så säger de "Men du jag ställer gärna upp på trekant med er ;)))"

Har lyckats att sätta mig upp i soffan från att varit sängliggande.
Självhatet slog mig som ett knytnävsslag i ansiktet från ingenstans.
Illamåendet från all ångest så brutalt att jag höll på att kräkas. Längtan efter att karva i mig själv så fruktansvärt stark. För att önskan att bestraffa mig själv var oändlig. Bestraffa mig själv för att jag är så äcklig.
Så jävla vidrig.
Smutsig.
Och framförallt tjock.
Så stor att vågen skulle gå sönder om jag ställde mig på den. Inga kläder passar på någon som mig. Det är hjärnspöken delux. Jag tror inte att det har någon koppling till verkligheten.
Men det är vad jag ser. Det är vad jag känner.
Det måste vara på riktigt?
Personalen har äntligen kommit hem. Ska stappla mig neråt och lägga mig i soffan där nere. Se till att jag inte är ensam med mitt huvud. Se till att jag inte stänger in mig själv. För att jag i mitt huvud är så smutsig att jag inte får vistas bland folk.

Alltså, jag och Viktor funderade lite här om dagen, en fetish är ju egentligen någonting som normalt sett inte är sexuellt som man finner sexuellt tilldragande, men alltså kan någonting som anses vara sexuellt fortfarande vara en fetish?
Jag syftar specifikt på att få halsen stimulerad. Bli kysst, slickad eller biten på halsen. För alltså, jag blir inte kåt av det, jag förlorar liksom allt sans och vett verkligen.
Brukar aldrig berätta om denna svagheten för någon just eftersom den är så rent ut av extrem för mig, men Viktor lyckades lista ut det ändå, började kyssa mig på halsen, märkte direkt vilken respons han fick och gav sig inte. Jag som absolut promt inte skulle ha sex låg tre minuter senare och skakade av upphetsning, pressade min kropp mot hans krampaktigt och när vi började ha sex och han fortsatte att kyssa och bita i min hals så kom jag, säkert tre gånger under hans kuk alone. Jag kommer aldrig under sex, typ någonsin. Minns liksom inte sist det hände.
Detta är liksom inte en normal "jag blir kåt av att en erogen zon blir stimulerad" reaktion jag får, det är liksom på gränsen till absolut löjligt. Så räknas detta in till en fetish? Eller vad ses det som?

Är ett sådant jävla vrak idag, ångest och alldeles gråtig. Skäms över allt möjligt så som att lägenheten är stökig och att jag har disk som inte är diskad, skäms så mycket att jag bara vill ligga och grina men kan som inte så jag får massvis med ångest istället.
Känner mig trött och slut och alldeles trasig inombords.
Har mens och har blivit förkyld, det är därför jag är såhär idag. Jag förstår det men det gör det inte mindre jobbigt att vara i.
Har panik över pengar för att jag åt sushi i tisdags och fikade två gånger på stan, fast att jag har pengar nu så jag har faktiskt råd med det. Men får fortfarande panik och har liksom inte fattat att jag har pengar.
Ska se om jag kanske kan sova en stund. Ska iallafall vila.

Är så jävla arg idag. Har skrikit i trafiken åt idioter, jag som aldrig skriker. Ja förutom under sex då men det räknas inte.
Viktor följde med mig hem efter att vi varit och handlat och så har han gosat med mig hel dagen medan jag druckit likör och varit, ja, arg.
Tror egentligen att jag har ångest och är ledsen men det är lättare att vara arg.
Ligger och ser om några av mina favoritavsnitt av QI vilket gör mig på bättre humör. Viktor åkte just. Han ska hjälpa mig imorgon att sätta in min nya bilstereo och det är awesome.

Puh. Efter terapi och en svängom på stan så är jag äntligen hemma igen. Orken finns men den är liten än så länge.
Pratade en massa idag om förtvivlan över att inte vara frisk trots att livet är bra runtomkring mig. Hur jobbigt det är och hur otacksam man känner sig, och framförallt hur det är svårt att få ekvationen att gå ihop när inte ens omgivning kan göra en lycklig. Hur man inte liksom helt enkelt mår bra när allt runt om en är bra. Fast det känns som att man borde göra det.
Men jag pratade också om hur mycket lättare det blivit att acceptera att det är så verkligheten ser ut efter att jag fick min diagnos, för jag har en diagnos, det är liksom inte mig det är fel på.
Det är skönt att veta.

Okej, så det jag höll på att flippa ut över igår. Jag kommer, eller fel, jag har nu fått försäkringspengar. Delvis en enligt mig relativt stor summa för medicinsk invaliditet, men framförallt så har jag fått retroaktivt för den tiden jag har varit sjukskriven och kommer att fortsätta att få under tiden jag är sjukskriven försäkringspengar för inkomstbortfall.
Det innebär att jag kommer att få mer pengar varje månad. Som dessutom inte påverkar mitt bostadsbidrag. Och jag är så lycklig att jag bokstavligen får ångest för att jag inte kan hantera så mycket glädje.
Det känns, helt jävla galet. Liksom, gå från att vrida och vända på slantarna varje månad som en får göra, till att faktiskt kunna leva. Ha råd att gå ut och äta två gånger i månaden, resa någon gång om sänder till vänner i söder och inte behöva leva på nudlar för att ha råd med det. Jag kan knappt ta in det. Är så chockad att jag knappt kan njuta av det.
För att fira ska jag som sagt åka ner till Valentine och Jonas i Malmö och hälsa på dem. Sen tänker jag åka till Prag någon gång nästa höst tror jag.
Vill bara grina.

Kollar resor till Malmö och inser att det är dyrare att åka tåg än att flyg med SAS. Förstår mig inte på det riktigt men så är det iallafall. Måste prata med Valentine om när jag kan komma ner och hälsa på. Saknar hen så förbannat mycket.
Ligger och väntar på att IF ska ringa och är typ nervös. Hjärnan går i tusen varv per minut och allt jag gör känns som att jag gör i slowmotion.

Så känslomässigt dränerad att det är sjukt
Ska typ sova, snart, och jag skämtar inte för en sekund
Update kommer imorgon någon gång
Det är ingenting hemskt som har hänt, tvärt emot, men alltså, att ha borderline, även positiva känslor kan bli för mycket och liksom dränera en, det går liksom inte att känna så mycket och så starkt utan att bli helt slut

Är egentligen för trött för detta. Känner mig som en zombie. Har inte känt mig som en zombie hela dagen men har varit upptagen och kommit hem för typ en timme sedan.
Sov ju hos Joulines föräldrar med Jouline och Simon inatt och var där typ hela dagen, ända fram till fyra då jag åkte hem till H och umgicks för första gången på typ en månad. Det var sjukt skönt, pratade i ett och redde ut lite saker i mig själv typ och njöt bara av hans sällskap.
Iallafall. Ja det var Cia jag skulle prata om. Det var alldeles fantastiskt och alldeles kaos, allt på samma jävla kväll haha.
Det började med att hon kom dit och jag såg henne och var dödsnervös och vågade typ inte titta på henne och trodde som vanligt att hon hatade mig. Sen så efter att hon varit där i, en halvtimme kanske så får vi ögonkontakt och vi båda börjar le helt galet åt varandra. Så går vi fram och kysser varandra och säger hej. Så sitter vi sen ner och pratat. Herregud det samtalet, om ni bara förstod hur många gånger jag spelat upp det för mig själv. Hon sa till mig att varje gång hon ser mig blir hon alldeles varm inombords, alldeles lycklig och bara så himla otroligt glad. Jag talar om för henne att det är detsamma för mig, och vi säger båda att vi är absolut livrädda för vad vi känner för varandra. Men samtidigt att vi båda njuter av det helt otroligt. Hur vi båda är dödsnervösa inför att vi ska träffa varandra, hur den andra ska reagera, hur vi ska behandla varandra och så vidare.
Vi sa iallafall att vi skulle njuta av varandra och bara ha det otroligt roligt tillsammans och vara glada ihop och ta det hela dit det kommer praktiskt taget. Vilket jag verkligen känner att jag behöver, bara ta det långsamt och njuta av varandra så mycket som vi kan. Inte rusha in i någonting utan utforska det här tillsammans liksom. För vi är båda livrädda och förvirrade.
Sen så var ett av hennes ex där, de har en komplicerad historia tillsammans, framförallt eftersom han fortfarande är kär i henne, och är hennes chef och liksom håller det över huvudet på henne. Låter henne inte gå. De började bråka iallafall, och Cia blev så jävla ledsen. Hon satt och pratade med Joulines föräldrar väldigt länge och jag stod en bit bort och hade ångest, ville finnas där för henne men vågade inte vara ivägen. Är också övertygad om att han hatar mig och det gör inte det hela bättre. Tillslut sa Joulines mamma åt mig att komma och sätta mig, att Cia behövde mig och jag var inte långsam att följa. Satt och höll om hennes händer. Pratade med henne. Satt och pratade med henne själv en liten stund, hon lutade sitt huvud mot mitt och höll om mina händer.
Sen så gick jag och hämtade hennes bror som ringde taxi och såsmåningom tog med henne hem.
Önskar bara att hon vågade prata med mig såhär också, på nätet, så att vi inte bara hörs av när vi ses eftersom det är så sällan. Det hade varit alldeles fantastiskt, men jag får ta det för vad det är. För vad hon vågar just nu. Det är helt okej för mig. Jag är bara lycklig och alldeles livrädd över att hon verkar känna samma saker för mig som jag för henne, och att vi båda verkar ha samma rädslor också. Vi är otroligt lika hon och jag på så många sätt. Hon är så jävla fin. Tror knappt att ni förstår alltså.
Det var tre år sedan jag älskade någon. Det var sex år sedan jag var kär.
Det är känslor som är alldeles fantastiska och så jävla skrämmande och främmande på samma gång. Njuter av dem när vi ses, har panik efteråt i några dagar, njuter av dem otroligt igen när paniken har lagt sig.
Gah. Förälskelse gör en galen. Blir så awkward runt henne att jag knappt känner igen mig själv, samtidigt som jag känner mig så otroligt trygg och hemma när vi pratar.
Borderlineförälskelse är som en vanlig, bara det att alla känslorna blir tio gånger starkare. Det inkluderar även rädslorna.
Jag hoppas på det här iallafall. Att vi fortsätter att vara någonting fint.