wall of text om gårdagen (Kär, livrädd och lycklig)

Är egentligen för trött för detta. Känner mig som en zombie. Har inte känt mig som en zombie hela dagen men har varit upptagen och kommit hem för typ en timme sedan.
Sov ju hos Joulines föräldrar med Jouline och Simon inatt och var där typ hela dagen, ända fram till fyra då jag åkte hem till H och umgicks för första gången på typ en månad. Det var sjukt skönt, pratade i ett och redde ut lite saker i mig själv typ och njöt bara av hans sällskap.
Iallafall. Ja det var Cia jag skulle prata om. Det var alldeles fantastiskt och alldeles kaos, allt på samma jävla kväll haha.
Det började med att hon kom dit och jag såg henne och var dödsnervös och vågade typ inte titta på henne och trodde som vanligt att hon hatade mig. Sen så efter att hon varit där i, en halvtimme kanske så får vi ögonkontakt och vi båda börjar le helt galet åt varandra. Så går vi fram och kysser varandra och säger hej. Så sitter vi sen ner och pratat. Herregud det samtalet, om ni bara förstod hur många gånger jag spelat upp det för mig själv. Hon sa till mig att varje gång hon ser mig blir hon alldeles varm inombords, alldeles lycklig och bara så himla otroligt glad. Jag talar om för henne att det är detsamma för mig, och vi säger båda att vi är absolut livrädda för vad vi känner för varandra. Men samtidigt att vi båda njuter av det helt otroligt. Hur vi båda är dödsnervösa inför att vi ska träffa varandra, hur den andra ska reagera, hur vi ska behandla varandra och så vidare.
Vi sa iallafall att vi skulle njuta av varandra och bara ha det otroligt roligt tillsammans och vara glada ihop och ta det hela dit det kommer praktiskt taget. Vilket jag verkligen känner att jag behöver, bara ta det långsamt och njuta av varandra så mycket som vi kan. Inte rusha in i någonting utan utforska det här tillsammans liksom. För vi är båda livrädda och förvirrade.
Sen så var ett av hennes ex där, de har en komplicerad historia tillsammans, framförallt eftersom han fortfarande är kär i henne, och är hennes chef och liksom håller det över huvudet på henne. Låter henne inte gå. De började bråka iallafall, och Cia blev så jävla ledsen. Hon satt och pratade med Joulines föräldrar väldigt länge och jag stod en bit bort och hade ångest, ville finnas där för henne men vågade inte vara ivägen. Är också övertygad om att han hatar mig och det gör inte det hela bättre. Tillslut sa Joulines mamma åt mig att komma och sätta mig, att Cia behövde mig och jag var inte långsam att följa. Satt och höll om hennes händer. Pratade med henne. Satt och pratade med henne själv en liten stund, hon lutade sitt huvud mot mitt och höll om mina händer.
Sen så gick jag och hämtade hennes bror som ringde taxi och såsmåningom tog med henne hem.
Önskar bara att hon vågade prata med mig såhär också, på nätet, så att vi inte bara hörs av när vi ses eftersom det är så sällan. Det hade varit alldeles fantastiskt, men jag får ta det för vad det är. För vad hon vågar just nu. Det är helt okej för mig. Jag är bara lycklig och alldeles livrädd över att hon verkar känna samma saker för mig som jag för henne, och att vi båda verkar ha samma rädslor också. Vi är otroligt lika hon och jag på så många sätt. Hon är så jävla fin. Tror knappt att ni förstår alltså.
Det var tre år sedan jag älskade någon. Det var sex år sedan jag var kär.
Det är känslor som är alldeles fantastiska och så jävla skrämmande och främmande på samma gång. Njuter av dem när vi ses, har panik efteråt i några dagar, njuter av dem otroligt igen när paniken har lagt sig.
Gah. Förälskelse gör en galen. Blir så awkward runt henne att jag knappt känner igen mig själv, samtidigt som jag känner mig så otroligt trygg och hemma när vi pratar.
Borderlineförälskelse är som en vanlig, bara det att alla känslorna blir tio gånger starkare. Det inkluderar även rädslorna.
Jag hoppas på det här iallafall. Att vi fortsätter att vara någonting fint.