Jenna_Jewels blogg

En liten skrikig mongoloid djävulsunge är vad hon är. Morsan har fan rätt i en sak; att vi klemade för mycket med henne när hon liten. Idag är hon någon av de mest bortskämda fanskapen jag har mött. Jag får alltid vrida ut och in på mig för att behaga henne. Jag gör det varenda gång, allt kan jag göra för att hålla henne på gott humör. Minsta lilla skitsak kan hon bli pissarg för. Men det finns ingen annan jag skulle göra det för. Hon är min älskade tvillingsjäl. Vi är precis som ett tvillingpar. Tänker och känner samma saker samtidigt fastän vi befinner oss flera mil ifrån varandra ibland. Vi ska snart flytta ihop och leva tillsammans igen! Båda är helt megalyckliga över det ^_^ Innan jag skulle åka hem till mig fick jag min försenade present som hon har tjatat om i två månader nu.

Det här jättevackra kortet fick jag. Tårar rann över kinderna när jag läste detta. Jag är så jävla blödig för kärleksfulla handlingar och det här träffade rätt in i bloddjupet.



Hon ska ta ut mig på systerdejt till någon restaurang. Så otroligt gulligt av henne <3 Jag kunde inte ha fått något bättre.

Hon har gått runt och gnällt om hur chokladsugen hon är. Men hon ville inte gå till affären för att hon hellre ville titta på tv och hon borde ju egentligen inte alls äta någon. Men hon tjatar hela tiden om att hon ångrar att hon inte köpte någon när vi var i affären tidigare idag. Hon har gått loss och skåpätit hela kvällen. För att stilla sitt begär. Att äta massa skräp är ju ännu bättre haha... Det här är anledningen till att jag låter mig få äta lite godis emellanåt. Efter några bitar är begäret mättat. Done! Sedan kan jag fortsätta och vara glad. Hon frågade precis om bulgur är onyttigt. Hon tror att det är bättre än ris i alla fall. Hon kommer att tjata om det där chokladhelvetet ända tills jag somnar -.- Det är mitt fel att hon inte köpte någon tidigare. Säg något som jag inte gör fel enligt henne haha. Rätt go i huvet hon är, min systeryster.

Mysigt, mjukt, mysmjukislurvtröja, bara massa mys.

Känner mig rätt "wtf?" överlag idag.


De här sitter jag och mumsar på! Supersöta sockriga marshmallowglassar ^_^ Jag kommer att bli stor och mjuk som en marshmallow. Men just nu är det värt det.

Tjejen har en ny Iphone och det blir redan bildbomber. Åhmigosch.

Det är rätt mysigt att vara hemma hos syrran i Uppsala. Det kommer att bli asgrymt när vi bor ihop här sedan!

Vi var ju hit och hjälpte henne med lite möbler. Det gick rätt fort gudskelov så morsan och farsan behövde inte stanna hela dagen och störa oss. Farsans reaktion när jag hade klätt på mig ytterkläderna och kom ut efteråt var ett "Ha!" och pekande på mina kattöron. Han ropade på morsan att komma och titta på sin tokiga unge.

Jag som har en ny telefon tyckte att det kunde vara lite roligt att ta en outfit-bild. Nu när jag kan det alltså haha. Tänkte prova på lite att se vad det är för något som nästan hela världen är så förtjust i. Jag låter korten få påvisa mina svårigheter att bemästra den så omtalade selfien. "Kolla på henne! Hon försöker ta en selfie hahahaha!" garvade farsan under tiden. Så jag var inte alltför koncentrerad under tiden. Att hitta sina selfie-vinklar och kunna stå ordentligt lär ta fler försök. Det är jag och Britt Ekland, de två personerna som behöver gå en kurs i hur man tar selfies.





När morsan och farsan dragit hem for vi iväg till affären. Att ta kort medan man går genererar inte i nå vidare kvalitativa bilder.



Det finns jättefina träd efter vägen. Vi stannar alltid och beundrar dem.


Så kom syrrans fotointresse fram som tvingade mig till att posera framför träden.



Jag måste säga att jag har blivit väldigt bekväm i min naturligare look. Det är först och främst förbannat skönt att inte sminka sig så mycket. Men sedan så känner jag mig faktiskt rätt snygg ändå. Till och med självsäker i mitt utseende! Snart hamnar jag väl in i en extremperiod igen men jag tänker passa på att njuta i det enkla medan det känns bra.

Syrran är ju sämst. Sämre än jag faktiskt. Det är 12 mil från där vi bor till Uppsala. När vi precis har nått Västerås kommer ungjäveln på att hon har glömt sin väska med dator och skolsaker kvar hos våra föräldrar. Redan tjurig som farsan är över att behöva spendera hela sin lediga dag åt att köra säng och skit som ska monteras upp åt henne blev det knappast roligare stämning i bilen av hennes dumtabbe. Har man lite vett i skallen kontrollerar man att man har med sig åtminstone de allra viktigaste prylarna innan man drar iväg. Det här är då fan inte första gången något liknande hänt med henne. Fast jag måste ge gubben cred för att lyckas hålla temperamentet i schack. Efter bara en sådär 20 år har han äntligen lärt sig ilskehantering. Det blev bara som ett stänk av svordomar och skällsord den här gången. Inte en tsunami. Det finns ju ingenting han kan säga som vi inte redan hört hela våra liv. Orden är lika vanliga som våra tilltalsnamn haha. Om än inte mer använda till och med :P Bara att vända med bilen hemåt, hämta väskan och dra iväg igen. Jag sprang in och pissade sedan var jag snabb som en vessla och fyllde en flaska med mjölk och kaffe. Nu ska kalkylmatematiken fram! Något produktivt kan jag försöka omvandla det här tidsslöseriet till.

Fläskkotletter är farsans favorit. Jag som nästan är vegetarian nu för tiden håller alltid på att spy vid middagsbordet hemma hos dem. Hiiuuuuu vilka äckelrysningar jag får av tanken på att sätta tänderna i fettfläsket som en gång varit del av en lem på en gris. Nasty shit.

Att sova i 20 timmar är inte okej. Inte okej kroppen! INTE OKEJ! Blä, jag mår fan illa också. Känner faktiskt för att dra ut och springa. Åååh det hade varit skönt. Men det hinns inte med just nu. Ska packa och dra mig iväg till föräldrahemmet över helgen. Det kan bli mysigt. Jag har ju mitt kära löpband där nu så ska svettas i några timmar på det ikväll. Längtar :) Nöjer mig med att vara spyfärdig och skamfull tills vidare. Det är nästan lika roande eeeehe...

Jag har faktiskt varit glad den mesta av tiden de senaste dagarna. Eller vad då faktiskt? Jag brukar vara glad. Tror jag. Tillfreds kanske är ett mer passande ordval. Tillfreds med tillvaron. Till-ord. Tillgjord. Lite grann. Det blir så med jobbet och när man träffar vänner. Hatar när de frågar saker. "Hur mår du?", "Vad har du gjort den senaste tiden?", "Hur går det med skolan?", "Har du inte skaffat en pojkvän än?", "Hur är det med familjen?" osv osv. Ytliga artighetskonversationer som har djupa drunknande svar. Ingen vill veta de egentliga svaren. Mina svar är så olika från deras att de inte vet hur de ska hantera dem. Det märks tydligt. Deras kroppsspråk och skiftande ansiktsuttryck avslöjar dem. De får inte svaren de ville ha vilket gör dem besvärade. Jag vill helst inte ljuga men det är lättare så. De mår bättre av det. Allt är bra.
Jag vet själv att jag är lyckligt lottad som fötts i en stor kärleksfull familj, haft en underbar uppväxt på landet, exceptionell skolgång, många vänner och alla förutsättningar som man kan ha som människa för att leva mer än väl. Saker har skett men det är inget som inte någon annan människa har upplevt och överlevt. Så jag är otroligt tacksam. Varje sekund är dyrbar för mig. Därför väljer jag hellre att vara förnöjd och fokusera på magin i världen. Göra vad jag kan för att bidra. Jag borde nog upplysa det positiva mer. Det är en sak jag arbetar på. Men jag brukar försöka svara så ärligt jag kan. Även om det gör folk obekväma för att det inte är solskenshistorier.

Jag har varit till tandläkaren förresten! Satt i den knepiga vadderade stolen enbart för att bli förlöjligad i fem minuter. Jag vet inte hur många gånger tandläkaren påvisade hur tokig han tyckte att jag var. Jag berättade att det spänner nå förjävligt i munnen när jag äter, tandförskjutningarna, ömheten och att kinden hamnar i kläm. Han menade på att jag bara inbillade mig och att de absolut inte kommer att kunna komma upp mer än vad de har gjort nu. Så jag kommer inte att behöva åtgärda dem såvida det inte börjar göra ont. "Om det hade varit jag hade jag inte gjort något. Hade det varit någon av mina döttrar hade jag sagt att de är helt tokiga." sa han med ett leende samtidigt som han lutade sig framåt mot mig. Jag förstår inte hur han menade att jag inbillat mig alltihopa men det var vad han sa att jag gjort. Han lovade till 99% att de inte kommer att komma upp något mer eftersom de växer snett så jag får väl tro på det. Han är väl tandläkare trots allt. Trots allt dumförklarande... Jag visste inte ens att man kunde känna sig så förlöjligad av att gå till tandläkaren. Men det kostade bara 35kr så jag är nöjd ändå. Hellre det än flera tusen. Det får fortsätta att spänna i käften och tänderna bli lite snedare. Det är ju ändå inte på riktigt utan bara min inbillning. Jag hittar bara på så det är lugnt :)))))

Jag skrev en massa saker men bestämde mig för att radera alltihopa. Kände inte för att ha med något av det. Och så har väl humöret varit de senaste dagarna. Jag känner inte för att engagera mig i skrivandet när jag går miste om själva upplevelserna. Jag har knappt ens skrivit i mina reflektionshäften. Inte en enda tanke eller känsla. Av någon anledning vill jag inte att den här perioden ska sparas. För jag känner helt enkelt inte för det. Svårare än så var det inte. Men jag är inte riktigt som jag ska, det känner jag.

Jag kom nyss på en sak! Om jag svälter mig själv i några månader kommer jag att se sådär anorexiasmal ut som jag gjorde som tonåring innan pubertetens kvinnohormoner rotade sig ordentligt i kroppen och samlade alla fettceller som om det vore guldklimpar vi kunde köpa massa skor för. Det handlar ju endast om att bli av med ett par kilo. Jag får konstant höra att jag ser ut som en tonåring p.g.a. stilen och alla busschaufförer antar att jag är det utan att ifrågasätta. Om jag dessutom slänger in ett ”liksom”, ”typ” och ”asså” efter vart fjärde ord samt säger ”eeeeeeeeeeh” under tiden jag omvandlar ordförrådet genom att kasta bort alla fina ord till simplare meningsbyggnader kan jag förhöja trovärdheten då jag ljuger att jag är 18 år. Smart va? :D It’s a fucking masterplan!

Jag menar, titta bara på den här bilden t.ex. Den är tagen för två år sedan men jag ser lika gärna ut att kunna vara 16.

Så här ser den tuffaste barnvakten i stan ut. Myskläder till trots.





Sarah (mamman) hade berättat för dagispersonalen att jag skulle hämta flickorna idag. "Hon är väldigt svart. Helt svartklädd." hade hon beskrivit mig som hahaha.

Det här är mina "extrabarn".


När Alex (pappan) kom hem stod jag och bakade med minsta tjejen i famnen. "Du klär med ett barn på höften." tyckte han. "Ja jag har ju haft det sedan 12års åldern så det kommer sig rätt naturligt nu för tiden." :)