Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Har dragit ut och prokrastrinerat att skriva det här inlägget så länge nu. Behöver liksom få ur mig det, men det är så himla svårt för mig att skriva eller tala om det. För att jag aldrig gjort det. Så ber om ursäkt för luddiga förklarningar, formuleringar och meningsuppbyggnader.
I början och flera år efter att jag började känna såhär så trodde jag bara att mina ätstörningar berodde på att jag i mitt huvud och mina röster skrek att jag var fet och äcklig. Men jag har ju aldrig varit stor och jag har aldrig varit "fet"?
Men det är inte riktigt där som mitt komplex för min kropp grundar sig i.
Jag minns när jag var typ 9-10 år och när mamma hjälpte mig att smörja in mig med kortison (har haft torr/sprucken hud och eksem sen barnsben) och jag stod och stirrade på min skugga. Det var inte storleken jag avskydde, det var formerna. Det faktum att jag redan pre-puberty hade en timmglas formad kropp. En liten midja, stora höfter, diphips (som jag förövrigt hatade mest av allt), större lår och smalare ben.
Den skuggan har jag hatat sen dess.
Jag ville bara vara rak och det blev inte bättre efter puberteten. För då blev formerna tydligare och större. Plus att mina bröst blev större och större, vilket jag skämdes över.
Under den hör perioden så slutade jag ha tighta figursydda tröjor och toppar. Hade endast på mig stora t-shirts och min storebrors hoodies. Bara för att gömma min kropp.
Det är ingen nyhet för ec att jag sålt/säljer nudes. Har sålt bilder på det mesta utan skam, men jag har aldrig någonsin sålt en helbild på mig själv. För att jag skäms över det jag ser. Det ser inte smickrande ut och jag gillar det inte alls.
Jag vill inte ha några former alls, jag vill vara rak, platt.
Men det är jag inte och bara för att jag inte är det så betyder det inte att jag är fel.
Jag ser ut såhär och Saga det är okej att se ut såhär.
Har så underbara vänner ♥ vill klappa på var och en av er. Tbh så hade jag inte vetat vad jag gjort utan er. Ni alla är en viktig del av mitt liv. Är lite virrig atm pågrund av att jag inte sovit något sen i förrigår. Har mått sådär och har flytt fältet helt, aka mitt rum hemma hos fosterfamiljen. Har ju isolerat mig i stunder så min introverta sida har lyst fram och min extroverta sida har lyst med sin frånvaro. Men det har gått bra ändå, vill jag tro.
Orkar inte riktigt tänka på vad som kommer hända med mitt boende just nu, är i en gråzon och är mest är lite ångestig och obekväm med tillvaron.
Kommer ni ihåg den dagen jag satt med mobilen hårt i mina händer för att jag plötsligt hamnade i en främlings bil? En främling som verkade vara en familjeman med småbarn och som hade en guldring på vänstra ringfingret. När jag i panik satt och skrev blogginlägg efter blogginlägg i hopp att någon kanske kunde rädda mig från situationen jag befann mig i. Rätt så djävla naivt ändå.
Kommer aldrig glömma lukten från bilen, ångesten, skogsdungen eller smärtan. Kommer aldrig glömma bort när han släppte av mig i Brommaplan, när jag gick till närmaste bänk för att smälta det som hänt.
Kommer aldrig kunna glömma hur gärna jag ville skrika efter hjälp varje gång det gick förbi en väktare.
Men fick inte ut någon luft eller ett pip.
Efter 2 timmar på den bänken gick jag därifrån när jag givit upp på att be om hjälp.Jag gick tillbaka till abrahamsberg, till min lägenhet och ställde mig i duschen, jag skrek, jag grät och skrubbade huden med svinto och klöste sönder min hud.
Jag kommer aldrig glömma bort dagen efter när bag satt på SöS med en från Magelungen där de undersökte mig och frågade tusentals frågor.
Jag kommer inte glömma bort den natten när vi åkte från SöS till polisstationen för att anmäla för att sen åka omkring i en bil i mörkret med civilare för att hitta den där skogsdungen.
Jag kommer aldrig glömma bort alla förhör som jag inte kunde ta mig igenom utan att skrika eller den dagen när jag var och fikade med S när jag fick samtalet från mitt målsägandebiträde.
Jag kommer aldrig glömma hur hela min värld rasade ihop när hon berättade att de hittade honom, att de hittade hans dna i mig och tagit in honom på förhör men att de skulle lägga ner förundersökningen.
Jag kommer aldrig glömma när jag satt och fick höra exakt det min våldtäktsman sa på sitt förhör. Han sa att jag hade erbjudit mina tjänster och inget har gjort så ont, eftersom jag har varit prostituerad förut. Det gjorde ont men det var inte sant.
Om ett år så kommer han försvinna från misstanke-registret.
Han kommer glömma bort det
Det svenska rättssystemet kommer glömma bort det
