Jag skulle vilja ge en eloge till dagens föreläsare på skolan. Han hade en grav CP skada sedan födseln, trots detta levde han ett väldigt aktivt liv med endast praktiskt stöd där det verkligen var behövligt. Han tränar regelbundet trots att han är rullstolsbunden, han åker runt och föreläser samt har ett fast riktigt arbete. Kan inte riktigt greppa detta, sjukt jävla imponerad. Han kom in i klassrummet med ett giganstiskt leende och fick oss alla att verka mycket mer osäkra än vad han var. Han berättade så mycket, gav sjukt intressanta perspektiv och besvarade alla frågor rakt och ärligt. Skönt att se att det finns sådana fantastiska människor.
Det gav också perspektiv, en realitets smäll. Uppenbarelse. Vad fan har jag att klaga över egentligen om jag tar för givet så mycket som andra saknar. Blir så jävla äcklad över hur genuint patetiska vi människor är. Ännu mer glad över mitt yrkesval, att få se och höra sådana eldsjälar är nog väldigt nyttigt för en.
Så kom nyss hem från skolan. Var där i 3.5h, det enda vi gjorde var att prata lite och såg en film. En sjukt bra film förvisso, "En oväntad vänskap", men jag hade redan sett en ett par gånger så inte allt för underhållande. Men det gav mig mer tid att farma på SW, score.
Har varit väldigt dålig på att skriva här det senaste, eller ja under en längre period egentligen antar jag. Det har bara blivit någon form av mental spärr när det gäller skrivandet. Vanligtvis skriver jag av mig för att få ut avslutade tankespiraler, men nu far de runt kontinuerligt som en torktumlare. Men det är mycket för stackars hjärnkontoret nu. Väldigt mycket att tänka och reflektera över. Jag är också frustrerad, något extremt. För jag har satt mig i en sjukt tveeggad situation. Jag lallade runt hemma som vanligt för ett par dagar sedan, men var väldigt ledsen. Det är inte ofta jag är det på den nivå att folk ser det, speciellt inte min familj då jag försöker det yttersta för att dölja sådant från dem. Dessvärre är min moder fruktansvärt smart, en jävla hök när det gäller människor generellt. Så just den dagen när jag hade problem med min kära mask så uppmärksammade hon det. Så vi gick ut och tog en cigg för hon sa bara helt vanligt att hon undrade en grej. Trodde som vanligt att det skulle vara om något haff eller någon beundrar dude, då det varit topic för våra senare diskussioner. Men pang rakt på sak efter vi tänt våra cigg, "Jag ser att du inte mår bra" och så spände hon de allseende ögonen i mig. Jag skulle inte påstå att någon i min närhet känner mig så bra, oftast bara de delarna jag låter dem känna. Mor är en av de få som ser och förstår mer, dessvärre. Jag visste mycket väl att jag helt enkelt kunde dra någon form a vit lögn men att hon skulle förstå det och ta illa upp för att jag ljög. Så jag gick med en del av sanningen, så mycket sanning jag kunde med. Att det inte var någon fara, ingen stor grej och att jag helt enkelt inte önskade prata om det. De första stämde väl någorlunda, det tredje stämde absolut. Däremot lämnade jag ut varför jag inte ville prata med henne. Är ett under att hon inte förstått det men, samtidigt så kan jag anta att det är sådant man som föräldrar kan omedvetet undvika att se. För att jag skall kunna tala med någon kräver jag inte alls mycket, tillit bara. Det är inget man får, det är något som uppstår efter en interaktion av ömsesidig respekt. Successivt byggs den på. Krävs dock inte mer än en liten pust för att den skall raseras. Bli tusen delar, ett pussel mer komplext än de fåtal lego modeller med 12 års gräns. I hennes fall var det inte en liten pust utan en mental jävla käftsmäll som golvade mig utan dess like. Börjar inse att hon nog aldrig kommer förstå det. Jag vill att hon ska göra det, mer än något annat egentligen. För annars kommer jag aldrig kunna bygga upp min tillit mot henne igen. Samtidigt har jag inte stake att föra det på tal, förklara för henne. För jag vet att det kommer eskalera, för att hon inte kommer vilja förstå till en början. Det kommer bli så jävla överdramatiserat att jag fan inte ens orkar tänka mig igenom det scenariot. Jag vill men jag vill inte vilja. Så den lösning jag valt att förhålla mig till nu är att inte låtsas om det, anstränga mig till mitt yttersta för att hon inte ska förstå, inse. Det är inte smart, bra eller något som på något sätt kan beskrivas med ett positivt adjektiv. Däremot är det funktionellt och funktionellt får duga.
Nu har jag nog spytt färdigt ordgalla för stunden. Ursäkta text väggen.
Idag hände det otänkbara. Ord kan inte beskriva det euroforiska rus som upstod sekunden jag insåg vad som precis hade hänt. Min sprirtuella tro är nu återställd. Idag fick jag nämligen;
En Sea Emperor! Gråter. Liv? Vad är det?
Så varit på studiebesök @ något historiskt medicin museum i stan. Det var bra mycket bättre än jag trodde, var mycket charmiga verktyg vi använde förr. Måste varit sjukt mycket smidigare att vara machosist/sadist under 1800 talet i sverige. Allt de gjorde var att få folk att pissa, spy, skita eller svettas samt stora operationer utan bedövning. Då hela sjukvårdsbilden byggde på balansen av kroppens fyra vätskor. Lmao. Men det var väldigt detaljrika bilder vi fick se. Som hur de tog bort stora stenar i urinblåsan(väldigt vanligt då typ all mat var salt)... detta gjorde de, på oss män då, genom att lägga eyt snitt mellan pungen och ändtarmsöppningen. Sedan grävde de sig i princip in den vägen till urinblåsab och plockade ut stenarna med en tång. Utan bedövning. Andra alternativet var en tång in genom urinröret som man krossade stenen med så flisorna gick att pissa ut. Lite sugen blev man. En amputation ansågs som bättre dessto snabbare den gick, då även den skedde utan bedövning. Var först senare bedövninf kom, innan eter så använde vi kokain och heroin. Men folk blev för hooked så vi var tvugna att sluta. Såg också mycket om lobotemi. Så jävla sjukt men intressant ingrepp. I sverige lobotimerade vi fram till 1950ish, men de sista åren främst inom rasforskning som Sverige var internationellt ledande i.
Summeringen är att vi är renodlade sadister, som machosist hade det varit spännande att spendera en vecka i 1800 talets göteborg, då vi kunde få skallen uppborrad för att släppa ut sjukdomar och andar. All den smärta och all njutning, nu vart man sugen.
att vara rakt av ledsen. Det irriterar mig. Ska bli intressant att se om jag somnar nu. Jobbat natt och ska på studiebesök med skolan kl12, sen jobba natt ikväll igen. Om ändå iaf humöret hade kunnat vara på min sida.
Sjukt arg. Jobbet har som jag säkert tidigare nämnt ett gym. Kom dit idag innan nattpasset som börjar nu för att rense huvudet och träna som jag brukar. När jag kommer in i lokalen är den helt tom. What? Inte ens en jävla hantel fanns kvar. Kul. Gymmet var inte direkt bra men hade alla standard saker man behöver. Det jag gillade med det var att jag alltid var själv där och de var underbart. Kunde träna topless och flexa mina gossearmar utan någon skam. Kunna stöna värre en än porrstjärna utan att behöva bry mig. Underbart helt enkelt. Samt avståndet då, 5 min från min arbetsplats att gå. Helvete. Hoppas de rustar upp det och inte bara tar bort allt. Måste ha gains.
Var några dagar sedan jag skrev här nu, blir lätt så i perioder. Ec för mig är som en jojo, vad jag finner mig få ut av det varierar som natt och dag. Genuint tycker jag det är tillfredsställande att läsa om folks problem, deras tankar och resonamang kring det. Delvis för att människans funtkion intresserar mig samt att det får mig själv att känna mig snäppet mindre galen. Men sedan blir det lätt för mycket, skapas lätt etiska dilemman i min skalle. Som när jag finner någon/något störande, vilket händer väldigt ofta. Det är inte det som stört mig som jag mer långsiktigt blir provocerad av, utan faktumet att jag störde mig. Folk har väl all rätt i världen att beklaga sig, debattera, diskutera och vara exempelvis trångsynta. Deras val, så varför låter jag det provocera mig? Jag är själv gnällig här, speciellt i bloggen. Jag är också säker på att vissa finner det jag skriver här, eller mina argument i vissa sammanhang, är ren idioti. Det är väl så det fungerar med allt helt enkelt. Måste bli bättre på att inte störa mig. Jag menar inte att glorifiera mig själv på något sätt. Jag blir bara irriterad och frustrerad av min irritation och frustration. Vilken skev mening, geez. Nu ska jag inte skriva mer på detta ointressanta inlägg, ursäkta att jag stal dessa minuter av er. Hoppas ni får en bra dag i solen.
Så kommer hem inför barnvaktandet. Morsan är i duschen och min f.d plastfarsa lagar middag. Helt jävla sönder speedad är han. Vet inte om han dragit fint eller fult men shit vad han är igång. Jag skiter fullständigt i vad han drar i sig, men är han med mina små bröder bör han fan stila sig. Synd att jag är för full för att ha något att säga till om. Morsan är för fokuserad på sitt haff för att märka något. Parenting 101.
Så sol idag, underbart. Jag och min bättre hälft drog till slottskogen, satt och drack, mös och pratade. Riktigt gött hade vi det, såg en jävla massa hundar som vi disskuterade. Invigde äntligen min buckethat för säsongen woh.
Nu är jag rätt full och ska va barnvakt snart. Fak. Gg wp.
