Nödvändig dag. Tillit?

Så kom nyss hem från skolan. Var där i 3.5h, det enda vi gjorde var att prata lite och såg en film. En sjukt bra film förvisso, "En oväntad vänskap", men jag hade redan sett en ett par gånger så inte allt för underhållande. Men det gav mig mer tid att farma på SW, score.

Har varit väldigt dålig på att skriva här det senaste, eller ja under en längre period egentligen antar jag. Det har bara blivit någon form av mental spärr när det gäller skrivandet. Vanligtvis skriver jag av mig för att få ut avslutade tankespiraler, men nu far de runt kontinuerligt som en torktumlare. Men det är mycket för stackars hjärnkontoret nu. Väldigt mycket att tänka och reflektera över. Jag är också frustrerad, något extremt. För jag har satt mig i en sjukt tveeggad situation. Jag lallade runt hemma som vanligt för ett par dagar sedan, men var väldigt ledsen. Det är inte ofta jag är det på den nivå att folk ser det, speciellt inte min familj då jag försöker det yttersta för att dölja sådant från dem. Dessvärre är min moder fruktansvärt smart, en jävla hök när det gäller människor generellt. Så just den dagen när jag hade problem med min kära mask så uppmärksammade hon det. Så vi gick ut och tog en cigg för hon sa bara helt vanligt att hon undrade en grej. Trodde som vanligt att det skulle vara om något haff eller någon beundrar dude, då det varit topic för våra senare diskussioner. Men pang rakt på sak efter vi tänt våra cigg, "Jag ser att du inte mår bra" och så spände hon de allseende ögonen i mig. Jag skulle inte påstå att någon i min närhet känner mig så bra, oftast bara de delarna jag låter dem känna. Mor är en av de få som ser och förstår mer, dessvärre. Jag visste mycket väl att jag helt enkelt kunde dra någon form a vit lögn men att hon skulle förstå det och ta illa upp för att jag ljög. Så jag gick med en del av sanningen, så mycket sanning jag kunde med. Att det inte var någon fara, ingen stor grej och att jag helt enkelt inte önskade prata om det. De första stämde väl någorlunda, det tredje stämde absolut. Däremot lämnade jag ut varför jag inte ville prata med henne. Är ett under att hon inte förstått det men, samtidigt så kan jag anta att det är sådant man som föräldrar kan omedvetet undvika att se. För att jag skall kunna tala med någon kräver jag inte alls mycket, tillit bara. Det är inget man får, det är något som uppstår efter en interaktion av ömsesidig respekt. Successivt byggs den på. Krävs dock inte mer än en liten pust för att den skall raseras. Bli tusen delar, ett pussel mer komplext än de fåtal lego modeller med 12 års gräns. I hennes fall var det inte en liten pust utan en mental jävla käftsmäll som golvade mig utan dess like. Börjar inse att hon nog aldrig kommer förstå det. Jag vill att hon ska göra det, mer än något annat egentligen. För annars kommer jag aldrig kunna bygga upp min tillit mot henne igen. Samtidigt har jag inte stake att föra det på tal, förklara för henne. För jag vet att det kommer eskalera, för att hon inte kommer vilja förstå till en början. Det kommer bli så jävla överdramatiserat att jag fan inte ens orkar tänka mig igenom det scenariot. Jag vill men jag vill inte vilja. Så den lösning jag valt att förhålla mig till nu är att inte låtsas om det, anstränga mig till mitt yttersta för att hon inte ska förstå, inse. Det är inte smart, bra eller något som på något sätt kan beskrivas med ett positivt adjektiv. Däremot är det funktionellt och funktionellt får duga.

Nu har jag nog spytt färdigt ordgalla för stunden. Ursäkta text väggen.