Riktigt namn:
Downsie Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Shoppa
Bor:
Med någon
Politik:
Hemligt
Dricker:
Alkohol
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2012-03-30
Jag vill slita loss mitt ansikte, deformera mig själv bortom igenkännelse, bara försvinna, bort, bara bort.
Jag är så sinnessjukt trött på att göra mitt bästa fast att det aldrig räcker till, att aldrig få höra något positivt. Att aldrig få vara något positivt. Jag är en sån där människa som folk tycker det är okej att racka ner på och/eller utnyttja. Det känns som att jag har kommit till den punkt då jag inte orkar mer. Det känns som att mina skenben ska gå av, som att mina knän ska knäckas, som att min rygg inte pallar trycket mer.
Och jag kan inte göra mer än att beskriva det, men nog fan kommer det alltid att finnas där. Alltid, alltid, alltid.
Jag vet inte vad det är med mig idag. Dödsångest och bara allmänt depp.
Och nej jag tänker inte be om ursäkt för nåt jävla spam. Ge fan i att läsa min blogg då, äckel. Den är min och jag skriver hur mycket och vad fan jag vill.
Sojamjölk, dödsmetall och lite kludd i blocket? Jotack, om jag ens kan rita med istappar till fingrar så kallt som det är här.
Vilket är ditt bästa minne från det här året? - Du.
Vilket är ditt sämsta minne från det här året? - Du, alternativt alla misslyckade självmordsförsök som sedan hånades skamlöst.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? - Ahh, säkerligen.
Höll du dina nyårslöften? - Nä, ger aldrig några.
Lärde du känna någon som tog stor plats i ditt liv? -Jodå.
Har du varit lycklig i år? - Stundtals.
Vad kommer du minnas från år 2012 i framtiden? - Inte ett skit förhoppningsvis.
Vilka länder besökte du? -England och Danmark.
Största misstaget? - Min existens i överlag.
Bästa köpet? - Elgitarr.
Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013? -Självrespekt?
Vad önskar du att du gjort mer? - Dött :PPppPppPpppPpp
Blev du kär i år? - I år, åren innan det, och alla år som kommer.
Vad fick dig att må bra? - Flinga & Intrigo och så blandat folk.
Vilken kändis var du mest sugen på? - Ingen alls.
Vad gjorde du på din födelsedag? - Söp skallen av mig.
Vilket datum från i år kommer du alltid minnas? - Inget, hopefully.
I ÅR HAR JAG..:
[x] Rökt vattenpipa
[x] Blivit sårad
[x] Spenderat över ett dygn på sjukhus
[ ] Åkt ambulans
[x] Gjort slut med någon
[x] Blivit tillsammans med någon
[x] Hånglat med en främling
[x] Skadat mig allvarligt
[ ] Haft ett one-night-stand
[ ] Playat någon
[x] Haft sex
[ ] Varit otrogen
[x] Gjort något jag aldrig kommer att glömma
[x] Varit deprimerad
[x] Druckit så mycket så jag spytt
[x] Gjort något jag verkligen ångrar
[ ] Sårat någon med flit
[ ] Förlorat en vän
[x] Lärt känna någon ny
[x] Varit vaken en hel natt
[x] Provat droger
[x] Festat en hel natt
[ ] Varit på fler än 2 festivaler
Det sliter i mig. Känns som att mina lungor inte vill mer. Som att hela kroppen bara vill lägga av, men vad skulle väl det göra. Jag tror att världen skulle te sig bättre utan mig.
Jag funderar ibland på vilka som skulle dyka upp på min begravning, mer än mor och far och obligerade släktingar. Ifall jag betyder något för de andra. Om jag betyder nåt för dig, för honom, för henne, för någon, något. Jag vet inte, och ärligt så är jag rädd. Livrädd. För tänk om man sitter där själv, och bevakar sin egen begravning utifrån, och blir besviken? Att inte just han eller hon dök upp, att de inte kunde bemöda sig att ens finnas där när jag inte var där. Jag vet inte.
Det är ett under att jag inte skurit upp mina blekfeta lemmar under dessa dagar utan medicinering. Fick i alla fall min feta låda med 150mg antidepressiva idag. Far min var snäll och hämtade ut dem i älvängen, för här är de fan slut. Fittliv.
Det återstår bara att se om jag pallar det ändå.
Jag är en vidrig människa och det vet jag mycket väl, lika mycket som alla de andra vet om det.
Idag tänker jag ligga i sängen hela dagen och hata mitt liv. Mer än vanligt. Tänker inte äta, tänker inte göra nånting.
Okej, nu ljuger jag... Jag ska kolla på film och kanske beställa julklappar osv. Men äta tänker jag då fan inte bemöda mig själv med att göra. Tänker endast lämna sängen när jag måste bajsa och/eller röka.
Det är TORTYR att ha blivit tvungen att avsluta medicineringen tvärt. Jag ryser, skakar, kliar, hatar. Och till råga på allt så är han här, fast ändå inte. Jag vill att han ska vara här. Helt och hållet. Jag vill veta att han är min. Jag vill att han ska vilja vara min, och att han ska vilja ha mig. Det på toppen av allt liksom, ett under om jag inte begår suicid liksom. Vill han inte ha mig så är jag slut. Det jag gör med honom vill jag aldrig göra med någon annan. Vill han inte ha mig så är jag slut. Då kommer jag att dö ensam, och tyst.
Nu är min medicin slut. Och på apoteket är det också slut. Jag får gå utan medicin tills vidare. Känns sådär.
Sitter och nostalgitrippar på Nordman och försöker låta bli att tänka på att hacka hål i mina lemmar.
Du behövde mig, men till vad? Jag grät och grät och grät, och medicinen förvränger det som hände. Jag vet inte vad som var dröm och vad som faktiskt hände.
Jag vet bara att jag älskar dig, det är ingen illusion...
OD'ade ångestdämpande. Känns inte alls bra i kroppen. Skar upp min handled like a typical emokid, och nu sitter jag här och glor in i väggen som ett jävla kolli.
Igår var jag fett bäng. Blev fett snebäng tack vare henne...
Idag är jag fett trött och kåt. Jobbig blandning. Uäh. Och jag vet, jag vet att två av de viktigaste personerna i mitt liv är där idag. Där, där jag inte vill att de ska vara. Där borta utanför mitt liv, i hennes liv. Jag har panikångest och orkar inte...
Jag vill bara ha dig här. Jag vill inget mer, inget mindre, bara det...
