Stilltje

Det sliter i mig. Känns som att mina lungor inte vill mer. Som att hela kroppen bara vill lägga av, men vad skulle väl det göra. Jag tror att världen skulle te sig bättre utan mig.
Jag funderar ibland på vilka som skulle dyka upp på min begravning, mer än mor och far och obligerade släktingar. Ifall jag betyder något för de andra. Om jag betyder nåt för dig, för honom, för henne, för någon, något. Jag vet inte, och ärligt så är jag rädd. Livrädd. För tänk om man sitter där själv, och bevakar sin egen begravning utifrån, och blir besviken? Att inte just han eller hon dök upp, att de inte kunde bemöda sig att ens finnas där när jag inte var där. Jag vet inte.

Det är ett under att jag inte skurit upp mina blekfeta lemmar under dessa dagar utan medicinering. Fick i alla fall min feta låda med 150mg antidepressiva idag. Far min var snäll och hämtade ut dem i älvängen, för här är de fan slut. Fittliv.

Det återstår bara att se om jag pallar det ändå.
Jag är en vidrig människa och det vet jag mycket väl, lika mycket som alla de andra vet om det.

Döden hade varit en befrielse.