Jinekologens blogg

Så insåg det här med Lures, sjukt nice. Hade en och jobbar natt så tänkte let's do it. Men hepp måste ha poké stop tydligen, hade inte insett detta. Är fan något med mig och inte läsa ordentligt. Är ett pokéstop alldeles vid mitt jobb men, når den PRECIS inte från byggnaden jag inte kan lämna när jag jobbar. Död.

Konfunderad över klara komplikationer, uppstådda plötsligt men tydligen av mer permanent karaktär. Kan inte koppla, inte riktigt förstå varför eller hur det blev såhär. Antar att min litterära inkompetens gentemot att epistolära förvirrar och inte inbringar någon vidare grad av förståelse. Vilket är en trygghet, på lika många dåliga sätt som bra. En sorts sfär bildning på ett sätt, trygg sådan men fortfarande fylld av de ting som jag avskyr. Trampar vatten i min personliga bubblas egna hamsterhjul. Möjligheter existerar alltid, men för mångfacetterade. Av en karaktär jag inte kan acceptera, ens våga rikta mitt synfällt emot. Att vara mållös till den grad att vara tyst, men ändå skrika. Gå ner för trappa efter trappa ihop om att hitta något som ens kan vagt tolkas som hopp. Men varför. Beroende på vilket perspektiv jag väljer att fokalisera det pågående scenariot ses för många tolkningar, perspektiv och uppfattningar. Alla kolliderande i en äcklig jävla dans utan något slut. Bara en kontinuitet tills någon part i dansen brister. Eller två. Eller alla. Samtidigt. Bara falla. Motivationen existens är ett faktum. Det kommer den alltid vara, precis som den alltid varit. Just den rena definierade viljan att vilja. Hade just den varit allt som fallet hade behov utav. Naivt inkompetent tänk. Alldeles för kort och konkret tankeprocess. Inte i närheten av tillräckligt. Ändå önskar. Hur länge kommer det rotera söder innan det inte går längre. Fungerar det som en kontraktion med en elastiskt driv. Roterar ner, spänns åt, med samma kraft uppåt åter stiga. Ett komplett energi kretslopp som allt annat. Eller brister den bara. Vill inte mer, kan inte mer. Vetskapen av att inte veta vad som ens bör vetas. Den empiriska avsaknaden. Finns inga säkerheter, inga garantier. Inget bestämt med någon form utav ram. Är väl också ändå det som är vackert, okontrollerbart. En psykisk satyr på realiteten.

Samma mood som hunden,

Så gick ut i min bakfyllemissär på vår baksida för morgonciggen när jag nyss gick upp. Givet så drog jag igång Poké Go. Såg en drowse ett steg bort så vinglade ditåt med ansiktet klistrat på skärmen. När jag efter några steg finner den lilla jäveln hör jag ett väldigt obekvämt och arg harklande. Tittar upp. Är på grannens tomt. Han sitter där med sin fru och deras 3 åriga dotter och fikar. Jag har bara kallingar på mig. Ber genant om ursäkt och springer tillbaka. Han blev säkert bara mad på min tighta slimmad pojk kropp, prestationsångest för honom och hans ölkagge. Men så pinsamt, vill bara dö.

Fuck Pokemon Go vad hooked jag är, pinsamt verkligen. Satt på bussen hem och löjligt långt ifrån där jag brukar gå av dök en upp jag inte kunde urskilja vem det var. Då jag är pokémon nörd insåg jag att det var en rare! Mycket riktigt;

Så jävla värt att gå nästan en timme hem för.
Så var hemma efter nattpasset på jobbet ca 08,30. Men min Pokéabs var inte stillad. Så möte en polare och ja haha kom nyss hem. Snorfull också men fan för att vara första dagen jag spelar;

Rätt nöjd.
Level sju nu också! Blev team Instinct då alla andra är Valor eller Mystic. Måste reppa underdogs.
Men nu måste jag fan sova, ska jobba natt och är alldeles för full. Natti.

Lugnet börjar successivt lägga sig över krigszonen. Använda latex handskar, blöjor, skräppåsar täcker de tunna gångarna. Lampornas gröna sken från dörrarnas larm ger ett lugn och en indikation av seger. Tystnaden väller fram ur alla vrån och börjar sakta kväva alla skrik och gap som legat kvar i luften. Här sitter han ensam, ihopsjunken med mobilen i sina händer. Utmattade tryck på displayen skapar hans memoarer. 5 Timmar är det kvar. 5 Förjävliga timmar. Ögonlocken försöker strypa allt ljus och försätta honom i en permanent dvala. Men det finns ett ljus som avlägset brinner i fjärran. Ett löfte om en smakrik energitillgång som kommer få honom att orka. Bara ett litet tag till. I kontinuerlig förtvivlan tittar han på arbetstelefonen varannan minut i hopp om notifikationen som beryktas komma.. En säregen och exklusiv invit. En invit till att deltaga i kaffe konsumtion med kollegorna i det fjärrande landet. Men det är tyst. Fördröjt. Bortglömt. Befarande tanka eskalerar. Kvidande i fosterställning säckar han sakta ihop, med endast en fråga i sitt trötta huvud;

Så inatt är tydligen en sådan natt när ingen utav patienterna sover. De springer ut och in genom sina rum, går in till varandra, bråkar med varandra, teamar seriöst upp sig i små grupper och går in och stör någon annan som sover. Vi har 15 patienter och jag jobbar alltid natt själv. HUR FAN SKA JAG KUNNA VARA ÖVERALLT PÅ SAMMA GÅNG?!
Inte ens min feta lön gör att detta känns så värt. Är så snorigt seg i huvudet också pga bakis och detta hjälper fan inte. Vill bara sitta och glo på netflix och låtsas vara produktiv men så blire inte inatt. Men okej. Är de krig de pigga jävlarna vill så är det krig de ska få. Nu jävlar ska jag vara så sjukt söt mot dem, trötta ut dem och trycka i den vidbehovs sömnmedicin. GAH.

Så nästan lvl 5 nu, lutar mest åt red men vill ändå veta vilka team alla spelar i. Come on, do tell.

När jag inser att mitt jobb är ett Poké Stop.

Har på känn att det kommer bli sjukt mycket mer okej att jobba natt här i fortsättningen.

Så fick det att funka osv. Sprungit runt i extas och fångat massa kassa. Men så såg jag en Eve i närheten. SÅ tog longboarden och pumpa iväg. En dryg halvtimme senare inser jag att spelet nog knasar då Eve inte var det minsta närmre. Startar om - Ingen Eve. Rip.

Idag vill jag inte leva. Drack för mycket vin igår. Brukar inte va bakfull men idag känner jag såhär gentemot mina ansvar:

Ska jobba natt idag. Hur ens? Kommer dö så fort jag lämnar min säng. Är helt säker på det.