Mentalitetmos.

Konfunderad över klara komplikationer, uppstådda plötsligt men tydligen av mer permanent karaktär. Kan inte koppla, inte riktigt förstå varför eller hur det blev såhär. Antar att min litterära inkompetens gentemot att epistolära förvirrar och inte inbringar någon vidare grad av förståelse. Vilket är en trygghet, på lika många dåliga sätt som bra. En sorts sfär bildning på ett sätt, trygg sådan men fortfarande fylld av de ting som jag avskyr. Trampar vatten i min personliga bubblas egna hamsterhjul. Möjligheter existerar alltid, men för mångfacetterade. Av en karaktär jag inte kan acceptera, ens våga rikta mitt synfällt emot. Att vara mållös till den grad att vara tyst, men ändå skrika. Gå ner för trappa efter trappa ihop om att hitta något som ens kan vagt tolkas som hopp. Men varför. Beroende på vilket perspektiv jag väljer att fokalisera det pågående scenariot ses för många tolkningar, perspektiv och uppfattningar. Alla kolliderande i en äcklig jävla dans utan något slut. Bara en kontinuitet tills någon part i dansen brister. Eller två. Eller alla. Samtidigt. Bara falla. Motivationen existens är ett faktum. Det kommer den alltid vara, precis som den alltid varit. Just den rena definierade viljan att vilja. Hade just den varit allt som fallet hade behov utav. Naivt inkompetent tänk. Alldeles för kort och konkret tankeprocess. Inte i närheten av tillräckligt. Ändå önskar. Hur länge kommer det rotera söder innan det inte går längre. Fungerar det som en kontraktion med en elastiskt driv. Roterar ner, spänns åt, med samma kraft uppåt åter stiga. Ett komplett energi kretslopp som allt annat. Eller brister den bara. Vill inte mer, kan inte mer. Vetskapen av att inte veta vad som ens bör vetas. Den empiriska avsaknaden. Finns inga säkerheter, inga garantier. Inget bestämt med någon form utav ram. Är väl också ändå det som är vackert, okontrollerbart. En psykisk satyr på realiteten.

Samma mood som hunden,