busbarns blogg

Var ytterst korkad idag. Helrakade mig. Vet ju att det inte går pga sjuuuukt känslig hud så nu gör det ont. Och det kommer klia like à motherfucker när det växer tillbaka mest troligt. Är du dessutom inte väldigt smal så tycker jag inte att det ser riktigt klokt ut att vara helrakad heller. Varför gjorde du det Linnea? Ingen vet, ingen vet.
Är sjuuukt sugen på mexikanasoppa av någon outgrundlig anledning dessutom. Och popcorn. Men mest mexikanasoppa.
Kan inte somna trots att jag tagit mina mediciner. Vilket suger för jag är väldigt trött.
Viktor kommer iallafall snart över med lussebullar vilket äger så jävla hårt. Har inte ätit några lussebullar än i år så det år väl på tiden. Nu när det är snö och snart juletider och hela alltet.

Är så himla ledsen inombords. Så stormig. Så liten och så rädd.
Vill att män ska sluta höra av sig. Sluta skriva. Jag vill inte ha dem. Vill inte ha med dem att göra.
Vill handla läppstift och nagellack och låtsas att allting är bra. Men har inte pengar till det just nu.
Kanske får ta bort mitt nagellack jag har på mig nu och måla om naglarna. Locka håret. Distrahera mig själv från mig själv.
Det är bara det att ingenting känns riktigt roligt. Allt känns bara jobbigt. Vill inte ens onanera eller spola upp ett bad.
Känner mig, billig. Tror jag. Vet inte riktigt.
Män tror av någon anledning att de har rätt över mig och min kropp. Män har alltid trott det om mig. Sedan jag kom i puberteten. Vågar inte åka utomlands själv. Det händer alltid någonting tycks det. Någonting med mig och män.
Det är som att jag är en speciell mäns typ dessutom. Antingen så är jag helt ointressant eller så är jag något typ av, jag vet inte, objekt att göra som man vill med. Som man tar sig friheter över. Som man aldrig lämnar ifred trots månader av ignorering. Som när man säger nej jag är intresserad av någon annan får höra "Jag bryr mig inte/Vi kan ha trekant".
Som att jag vore något billigt. Något att bara ta för sig av.
Tror det är vad som spökar mest just nu.

Har varit i Egypten. Har kommit hem. Har så mycket att skriva egentligen. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Kan väl säga att jag inte direkt kan påstå att resan till Egypten var en dans på rosor. Det hände en rätt traumatisk sak i mitten av resan och efter det var det väldigt svårt att kunna slappna av. Svårt att kunna njuta och jag längtade hem något så otroligt. Hem till min katt, mitt sovrum och Viktors trygga famn.
Men brun blev jag. Var flera år sedan jag var såhär brun sist. Hemskt många år sedan faktiskt. Kanske åtta år sedan eller någonting sådant. Det talar väl för någonting ändå om mitt over all mående, att jag inte längre skyr mig för att vara i solen.



Sen jag kom hem har jag varit väldigt ostabil. Mått bra till tusen och varit nära att ta livet av mig. Och sen bra igen. Och så dåligt. Upp och ner, upp och ner. På bara några dagar.
MEN jag gjorde något jag är otroligt stolt över. Jag klarade av att hantera att jag såg David utan att totalt gå sönder. Jag låg inte krampandes och gråtande i rädsla efteråt. Absolut höll jag på att spy när jag såg honom. Visst fungerade inte min finmotorik riktigt så jag hade svårt att plocka upp mina pommes när jag åt och jag mosade min falafel med gaffeln fler än en gång när jag skulle dela på den. Men jag klarade ändå av att stanna kvar och äta, och som sagt så bröt jag inte ihop totalt, inte ens när jag kom hem igen. Viktor var jättestolt över mig och det är jag med.

Sen så igår så fick jag min julklapp av mamma och pappa också.
Hahah eller ja, typ iallafall.
Ringde mamma igår och frågade om de hade köpt mig en julklapp än. Vilket de inte hade. Så jag bad om att få bidrag till en kappa jag hittat som kostade FUCKING MULTUM. Men grejen är den att de senaste åren har jag enbart köpt kappor på secondhand och låt oss komma ihåg att de är använda. Insidan är sliten, utsidan är sliten. Att hitta en riktigt bra storlek är nästan omöjlig så passformen är ofta lite sådär. Eftersom de redan är slitna så går det ofta bara en/två vintrar innan de ser rätt sunkiga ut och då är jakten igång att hitta en ny begagnad kappa igång igen. Den jag har nu är dessutom sjukt sunkig och passformen är verkligen hej kom och hjälp mig. Köpa kappor för en billig penning aka typ HM är omöjlig för mig eftersom, inte sedan jag var ätstörd har jag kunnat ha de kapporna, framförallt inte med en tjocktröja under och då är de rätt meningslösa. Sen är det nästan omöjligt för mig att hitta kappor eftersom jag har så förbannat breda höfter att jag alltid, även när jag var ätstörd, varit tvungen att ha kappor som svänger ut efter midjan och är a-linjeformade så att mina höfter ryms. Annars ser jag ut och känner mig som en stoppad korv.
Men som sagt jag hittade en kappa. Som satt fantastiskt. Som kommer sitta jättefint även när jag går ner i vikt. I bra material.
Hade den igår. Ska ha den på mig idag. Sen ska mamma och pappa ta den och slå in den så får jag den först på julafton. Så jag får stå ut med min råsunkiga kappa i drygt en månad till, men sen, sen kommer jag vara så jävla fin.

Känner bara hur jag har så mycket att prata om och så mycket att berätta. Kan ta det mesta ganska snabbt sådär.
Trotsade min borderline och åkte till umeå med H (Vi har inte umgåtts och knappt pratat på över en månad, nästan två, vilket gjort att min borderline sagt att han hatar mig) utan att knarka och utan att ha sex med någon, för Viktors skull.
Jag och Viktor har börjat sätta ord på vad som händer mellan oss, förklarade hur stort det är att jag 1, inte knarkar när jag mår brutalt kasst som jag gjorde igår och det finns grejer att tillgå för att inte göra honom illa, men kanske framförallt 2, jag hade inte sex med en av mina favoritkvinnor för att inte såra honom då han är monogam, fast jag är polygam. Dessa två faktum fick oss väl att börja prata lite, lite om vad som händer mellan oss.
Jag har alldeles just köpt en present till Sofia som snart skickas iväg till henne. Är så JÄVLA taggad på att hon ska få presenten. Dör lite.
Jag har svängt helt sjukt mycket den senaste veckan. Först och främst att jag mått betydligt sämre de senaste dagarna beror nog på att jag är förkyld (klarar inte av att vara både fysiskt och psykiskt sjuk) men också att Viktor har fått mig att känna sådan genuin jävla lycka de senaste dagarna av och till att svängarna märkts så mycket mer. Det blir så stor skillnad när jag inte mår jämndåligt och sedan ännu sämre, utan mår så jääävla bra och sedan svänger neråt. Topparna och dalarna blir så mycket mer påfrestande. Men samtidigt så njuter jag av det.

Sen får ni en bild på mig från igår då jag hade på mig min superfina nya tröja som är råsexig utan att egentligen ha mycket urringning eller någonting. Älskar den.

Nu har jag fått upp sänghimmeln i mitt vardagsrum. Tänker att jag nog skippar väggbonaderna, fick den effekten jag ville ha med bara det här och katträdet ni ser i förgrunden. Åh så nöjd.

Mer inredning, haha, har verkligen snöat in totalt på inredning just nu. Är det någon fler med borderline som gör sådant? Totalt snöar in och blir otroligt intensiv inom någonting ett tag och sedan slutar det? (Det gör tex nya vanor svåra att bilda eftersom jag kan hålla igång någonting fruktansvärt intensivt i ett par dagar/veckor och sedan slutar jag helt)
Iallafall så var min vaktmästare här och skruvade upp en krok i taket i vardagsrummet. Ska sätta upp en sänghimmel som jag köpt idag (För pengar jag får på tisdag, snälla någon påminn mig om att föra tillbaka dem på mitt sparkonto?) ovanför en av mina fåtöljer som står i ett hörn. En grå linne-sänghimmel. SÅ HIMLA FINT.
Kommer se ut typ såhär någonting fast med en grå sänghimmel istället.



Sen tyckte jag att mitt vardagsrum liksom blev för ljust med alla rosa detaljer. Så ska beställa från eBay stora väggdukar/väggbonader som är ungefär 140x210cm stora och hänga på väggen för att mörka ner lite (Väggen är 4 meter, mätte igår, så tänker ha 40cm mellan dem och hänga dem 40 cm från hörnen). Jag har tänkt att köpa mig dessa två:

Har inte visat er någonting alls från min nya lägenhet slog det mig, så här kommer två bilder. En från min balkong, och en från mitt sovrum. Ni får tänka er täckena jag visade i förra inlägget och mitt vita överkast också.
När jag får de andra grejerna kan jag visa er lite från vardagsrummet också, och köket när det inte är så stökigt.

När jag insåg att jag skulle flytta så slutade jag helt att köpa inredning då min grundtanke var att köpa en soffa, men när jag insåg att det var onödigt så slutade jag liksom med allting sådant. Dumt nog. Jag vill ju inreda. Tycker ju att det är otroligt roligt och har haft så himla mycket inspiration. Så igår satte jag mig ner och beställde lite småsaker. Påslakanen och kuddarna är i satin och köpte dem på rea så jag fick två par av varje för 238kronor vilket jag tyckte var ett fullständigt överkomligt pris för satinbäddkläder.






Ska även köpa dessa på rusta och ha som sängbord istället för de rödorangea som jag har just nu. Plus filten från Jysk.
Tror det kommer passa himla bra framförallt med sängborden efter att jag nu fått upp tavlan ovanför sängen.






(FÖRLÅT FÖR ENORMA BILDER)

Helt plötsligt en dag så bara händer det. Inspirationen återfinner sig och trots att det är lite ringrostigt så sitter all kunskap kvar. Trots att den vita färgen är nästan genomskinlig så fortsätter en att måla. Ska tipsa er alla som någonsin gått en krokikurs att för Guds skull spara era teckningar.

Hela dagen har gått i någon jävla ångestdimma. På gränsen till gränspsykotisk. Sådär långt från verkligheten, så dissociativ att verkligheten är svår att greppa. Glömmer katten på balkongen. Äter inte. Förlorar tiden. Har inte koll på vad jag gör, allting går som per automatik och ibland blir det fel, för det är så uppenbart att jag inte kan tänka. Inte vara närvarande.
Men jag ser fab ut iallafall.
Mitt i alla ångesttankar och all paranoia. Som jag trycker bort. Iväg för jag orkar inte känna. Vågar inte gråta. Vågar inte släppa ut allt som gör så jävla ont.
Så det blir ångest. Så stark ångest att jag förlorar greppet på verkligheten.
Hej och välkommen till min borderline.