Hjärnspöken

Är så himla ledsen inombords. Så stormig. Så liten och så rädd.
Vill att män ska sluta höra av sig. Sluta skriva. Jag vill inte ha dem. Vill inte ha med dem att göra.
Vill handla läppstift och nagellack och låtsas att allting är bra. Men har inte pengar till det just nu.
Kanske får ta bort mitt nagellack jag har på mig nu och måla om naglarna. Locka håret. Distrahera mig själv från mig själv.
Det är bara det att ingenting känns riktigt roligt. Allt känns bara jobbigt. Vill inte ens onanera eller spola upp ett bad.
Känner mig, billig. Tror jag. Vet inte riktigt.
Män tror av någon anledning att de har rätt över mig och min kropp. Män har alltid trott det om mig. Sedan jag kom i puberteten. Vågar inte åka utomlands själv. Det händer alltid någonting tycks det. Någonting med mig och män.
Det är som att jag är en speciell mäns typ dessutom. Antingen så är jag helt ointressant eller så är jag något typ av, jag vet inte, objekt att göra som man vill med. Som man tar sig friheter över. Som man aldrig lämnar ifred trots månader av ignorering. Som när man säger nej jag är intresserad av någon annan får höra "Jag bryr mig inte/Vi kan ha trekant".
Som att jag vore något billigt. Något att bara ta för sig av.
Tror det är vad som spökar mest just nu.