Värdelös

Hela dagen har gått i någon jävla ångestdimma. På gränsen till gränspsykotisk. Sådär långt från verkligheten, så dissociativ att verkligheten är svår att greppa. Glömmer katten på balkongen. Äter inte. Förlorar tiden. Har inte koll på vad jag gör, allting går som per automatik och ibland blir det fel, för det är så uppenbart att jag inte kan tänka. Inte vara närvarande.
Men jag ser fab ut iallafall.
Mitt i alla ångesttankar och all paranoia. Som jag trycker bort. Iväg för jag orkar inte känna. Vågar inte gråta. Vågar inte släppa ut allt som gör så jävla ont.
Så det blir ångest. Så stark ångest att jag förlorar greppet på verkligheten.
Hej och välkommen till min borderline.