TaZiums blogg

Han gav mig en chans till. Han gav mig en chans till att bevisa för honom att jag verkligen vill kämpa för det här.
Sist jag grät så mycket över en sak var för snart 2 år sen när Henrik gick bort. Att sömnen fuckade ur och att jag bara inte kunde tänka på något roligare då allt mitt hopp hade försvunnit. Han dumpade mig igår men idag är allt som vanligt igen, "Jag behöver dig. Jag älskar dig". Jag berättade för honom att hans närhet är något så otroligt speciell och att jag aldrig i hela mitt liv känt en bättre känsla än att hålla om just honom.

"Vi blickar framåt nu, okej?". Jag har nog aldrig känt mig mer pinsam än vad jag gjorde i lördags dagen efter en pinsam natt ute på puben. Aldrig vetat att jag verkligen kan bli ett sånt rent helvete. Uschiamig...

Ska iallafall snart somna i hans säng och upp till skolan imorgon. Klarar jag den dagen så klarar jag alla andra, okej?

Är dock terrified for life inför fredag, men som sagt; går första tanden bra så går resten utmärkt. Är just nu mest orolig för den obehagliga känslan av luckor emellan tänderna. Vill bara ha tandställningen jag väntat så länge på att få, jag menar... Ser verkligen ut som en häst i käften, har samma bett med 8 mm överbett. Jobbigaste är att jag alltid behövt anstränga munnen för att kunna hålla den helt stängd. Och tråkigaste är ju när folk även kommenterar att man har duckface på varenda bild. Sånt som händer, har alltid haft dåligt självförtroende när det gäller mina tänder. ~

"Du blir sån här varje gång Linda, lägg av nu."
Säger saker jag inte menar och ältar samma skit om och om igen tills jag vaknat dagen efter.

Jag är lite hemsk men jag ville fortfarande inte ens dricka igår.
Nu sitter jag i min säng hos pappa och bara väntar på att få bli dumpad.
Vart tog jag vägen liksom? Vart tog alla andra vägen?

Vart ska jag ens ta vägen?

Jag har en sån där period där den ända jag vill vara med är han jag älskar. Kortfattat att jag helt enkelt bara inte klarar av att gå 2 dagar utan honom. Jag har brutit kontakten med dom flesta och jag vet inte alls riktigt vart jag ska ta vägen. Jag går inte heltid i skolan och försöker nästan hopplöst att hitta ett jobb så jag kan få pengar på ett eller annat vis iallafall.

Den där känslan när man tappat all som helst vänskap med folk och man inte riktigt vet hur man ska få tillbaka den.
Känner mig nästan lite ensam, även om jag har honom.
För att även om jag har honom så kan han alltid dra ut och festa med sina vänner.
Men bara för att han kan göra det så kan inte jag direkt göra det.
För vem skulle jag göra det med?

Toppen liksom. .

Det positiva i livet är dock att min övningskörning går bättre och bättre.
Att jag för första gången i mitt liv ska sätta mig på ett plan. Åka till Spanien osv och hoppa från klippor. (Hej, jag har aldrig varit utomlands och är dödsrädd för flygplan.)
Och att jag ändå bättrar mig och tar åt mig av komplimanger osv.

Vad nu liksom?

Jag har inga problem alls med det. Utom själva tanken av att han varje vecka måste träffa sitt ex för att hämta eller lämna pojken. Att dom jämnt behöver skriva eller höra av sig till varandra på ett eller annat sätt om det skulle hända något med pojken. Även om han säger att han hatar henne för allt hon gjort mot honom. Att jag ändå liksom mår dåligt över att dom träffas eller bara skriver. Vet inte om jag bara överreagerar eller om det är helt normalt att reagera så.

Blir lite ledsen. Jag älskar honom mer än allt annat och hans son. Jag har en familj här och känner mig välkommen hos hans föräldrar när vi är och hälsar på. Skulle aldrig i hela mitt liv vilja förlora honom.
Jag blir lite svartis av att han skriver med sitt ex och det ska han inte förvänta sig att jag inte blir. Och så många gånger vi bråkat om detta och han bett mig förstå... Ni vet det där "Släpp det"? Mitt humör kan gå från gladast i världen till den jobbigaste människan på jorden av att bara tänka på att jag måste leva med skiten. Att jag nu är rädd för att nämna minsta lilla grejer då vi redan pratat om det u know.

Som tur är får han mig att känna mig älskad på ett sånt där sätt som ingen har fått mig att känna förut.
Jag trivs så oerhört bra med honom.

Jag upptäckte att det kanske inte är jätte bra att festa 2 dagar i rad. Men ärligt så dansade jag som en gud i fredags. Sen så kanske det ändå inte såg så jävla bra ut då jag var rätt så full. Förövrigt så är det ganska kul att träffa föredetta mobbare och faktiskt kunna prata med dom, folk som helt ärligt aldrig skulle bemöta mig på samma sätt för 8 år sen som dom gjorde nu. Känns som ett mirakel att man ens kunde se dom le.

Aja, anyhoe så ska jag försöka söka efter något helg jobb så att jag kan få någon inkomst iallafall osv. Behöver ändå ha den då jag sparar till en resa till cypern i September. Har även märkt att jag borde lägga lite mer tid på mina vänner så jag skrev till Jenni inatt och frågade henne om jag kunde komma över nästa helg och det ser ljust ut så jag är glad. Men ännu blir det inget ncv för mig och heller inte så mycket mer resande tills jag vet att jag verkligen har råd med saker.

Haft en riktigt bra helg annars. Har ni?

Börjat jobba på min första tattoo och jag tror själv att den kommer bli as fet. #Nollkollpåvartdenskavaradock

Förövrigt har jag slutat använda eyeliner och var på pitchers för första gången förra helgen. Lite roligt att det kom fram en kille i 21 års åldern som hette Lisa och flirtade med mig och min kompis. Visste inte ens att det fortfarande fanns så otroligt trevligt folk dock haha! (Kul att veta)

Annars går livet bra och jag ska skriva mitt första CV nu i helgen samt åka till Ullared med finaste Jesper och Edwin. Planerar jobb i stall till sommaren och hoppas stenhårt att jag hittar ett. Lite ett av mina nuvarande drömjobb istället för att sätta mig bakom en kassa osv osv. Måste dock ta tag i skolan nu, inte är det bara jag som säger det. Alla gör det och min klass ser bara ner på mig mer och mer nu när jag knappt deltar i konserterna heller. Gulligt att Jesper såg min skolgång så som den är nu som ett hinder men ändå vill att jag ska skippa skolan vissa dagar bara för att han vill vara med mig.

Allt känns så perfekt men ändå så imperfekt på samma gång.




Hans voice. Gråter ~

Efter 3 månader av ångest och hemskt mycket men så vann jag hans hjärta.
Kan inte bli gladare. Även om allt inte gått riktigt som det ska så har jag ändå känt att det är han jag vill vara med, han jag ser en framtid med osv. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid på någon som jag gjort på Jesper. Verkligen med allt. Värderat honom stort, tagit hand om honom och Edwin, köpt mat, diskat, hållit om honom när han mått dåligt.

This man is mah man. I cant even.

För några timmar sedan tappade jag hoppet om allt och nu sitter jag i hans säng. Förstår inte ens. <3
Serie time och myys om en stund ~

När man märker att man inte riktigt tål alkohol. Att man även märker hur dum man kan bli och allt bara blir kaoz.

Kan slå vad om att jag gjorde 30 fel igår kväll och att personerna som betyder mest för mig inte vill vara med mig. Jag är bara glad över att jag kom hem innan 12 och att min pappa sa att allt var lugnt. Att jag inte mådde illa osv.

Men minnet har jag inte på min sida. Fuck alcoholics man.

När man heller inte minns vad man lägger ut på snapchat samtidigt som man skriver allt helt rent fast minnet fortfarande inte är på min sida. Vad fan hände igår?
"Ha skitkul. Okej?"
Fan var det om?

Men jag vet ändå att jag älskar honom och att han förmodligen triggade något.

Lollo försvann och jag vill be så mycket om ursäkt...

Pappa säger "Du blir lite sentimental".

Förlåt för allt.

Kan skratta åt detta i timmar. </3

Lätt värt att ens spendera tid på att höra av sig till folk och se ifall dom vill umgås.
Verkligen fuck u. Andra dagen men inte fan är det andra gången folk kommer i sista sekund och ställer in skiten.

Ger upp lite på folk. Man ser iallafall vilka man inte ska umgås med.
*Clap Clap*