"Jag behöver dig."

Han gav mig en chans till. Han gav mig en chans till att bevisa för honom att jag verkligen vill kämpa för det här.
Sist jag grät så mycket över en sak var för snart 2 år sen när Henrik gick bort. Att sömnen fuckade ur och att jag bara inte kunde tänka på något roligare då allt mitt hopp hade försvunnit. Han dumpade mig igår men idag är allt som vanligt igen, "Jag behöver dig. Jag älskar dig". Jag berättade för honom att hans närhet är något så otroligt speciell och att jag aldrig i hela mitt liv känt en bättre känsla än att hålla om just honom.

"Vi blickar framåt nu, okej?". Jag har nog aldrig känt mig mer pinsam än vad jag gjorde i lördags dagen efter en pinsam natt ute på puben. Aldrig vetat att jag verkligen kan bli ett sånt rent helvete. Uschiamig...

Ska iallafall snart somna i hans säng och upp till skolan imorgon. Klarar jag den dagen så klarar jag alla andra, okej?

Är dock terrified for life inför fredag, men som sagt; går första tanden bra så går resten utmärkt. Är just nu mest orolig för den obehagliga känslan av luckor emellan tänderna. Vill bara ha tandställningen jag väntat så länge på att få, jag menar... Ser verkligen ut som en häst i käften, har samma bett med 8 mm överbett. Jobbigaste är att jag alltid behövt anstränga munnen för att kunna hålla den helt stängd. Och tråkigaste är ju när folk även kommenterar att man har duckface på varenda bild. Sånt som händer, har alltid haft dåligt självförtroende när det gäller mina tänder. ~