TaZiums blogg

Kände att det kanske var dags att vara lite aktiv här igen. Med tanke på hur mycket som hänt sen sist så kan det bli lite extra roligt att skriva om.

Pluggar folkis atm och kan säga att det nog är första gången jag faktiskt lyckats med skolan så långt som jag gjort hittills. Och att jag faktiskt åtminstone försöker sätta mig ner och göra mina läxor dagligen. Har underbaraste vännerna och upptäcker hur mycket lättare allting har blivit gällande det sociala. Har inte mått såhär bra på oerhört länge, även om det har sina konsekvenser ibland också. Sen jag inte längre är i något förhållande så har livet flutit på även om han kastat allt sitt hat mot mig genom att säga att jag försöker dra uppmärksamhet som ett barn, och tvingat mig ta bort bilder på han och hans son för han trott att jag inte brydde mig om dom. Jag har även skaffat mig min första gadd och är verkligen jätte nöjd, även om den får mig att svälta månaden ut. #Fattigstudent

Vet helt inte vad jag hade gjort just nu om jag inte sökt hit, på riktigt det bästa beslutet jag gjort i mitt liv och söker redan lägenheter i närheten av uddevalla för tillfället. Tvär mysigt med internat, men all planering jag gjort för hur min lägenhet ska se ut osv gör mig riktigt jävla sugen på att skaffa en.

Under tiden jag varit här har jag även spenderat mycket tid i Göteborg. Alla människor jag träffat har varit hella friendly och känner mig faktiskt accepterad på ett helt annat sätt än jag varit innan. Det har varit som att komma från en dömande skithåla till ett paradis.

Men som sagt, även om allt känns som ett riktigt paradis så medkommer ju alltid stress osv. Att planera är inte min grej och framförallt inte när det gäller att prioritera. Skola framför fester och gött umgänge = Gött umgänge, Körkort framför dyr tatuering = Tatuering. Den 23 ska jag köra upp och inser att jag inte har en enda krona till att faktiskt göra det. Känner heller inte att jag har modet till att faktiskt köra upp då heller. Sist gång jag körde med far min pekade han ut alla mina fel jag gjorde just då. Till slut orkade jag knappt köra längre då pressen tog över mitt psyke. "Jag kommer inte klara det." Och faktumet att jag inte pluggat så mycket alls och bara läst halva boken till teoriprovet gör inte saken bättre. Samt den extremt långa väntetiden på nästa uppkörning.

Att jag även under höstlovet fick uppleva något jag verkligen inte ville heller var inte det roligaste. Ett nej är ett nej am I right? Jag trodde det iallafall.

Insett hur oerhört jobbigt känslor blivit för mig och håller mig gärna borta från kärleken ett tag. Det känns nästan bäst så.

Nu är det exakt en vecka sen jag lämnade honom och flyttade hem. Ärligt talat så känns det inte jobbigt på något sätt, är nog mest ensamheten som tar kol på mig atm. Att inte sova bredvid någon längre i en säng på 220. Vill konstant ha någon att vara med och hitta på saker med. Långa promenader och djupa konversationer, lite stämsång kanske till och med.

Ständigt röksugen och fattig. Men ay, blir ju närcon om 2 veckor! Och sen flytt om en månad. Det här ska bli bra, jag hoppas verkligen det.


Spela med mig.

Att hålla reda på sina räkningar och försöka klara sig så bra som möjligt, samt ta alla dessa jobbiga samtal som är brutalt behövliga om man får problem. Jag snubblar fortfarande på orden och pratar alldeles för fort för att personen som lyssnar på mig i andra ändan ska kunna uppfatta vad jag säger.

Jag är glad att jag har tagit studenten nu iallafall och att jag kommit in på folkhögskolan, även börjat jobba. Kan säga att jag har nog aldrig varit så morgonpigg som jag är idag när jag ska upp till jobbet vissa dagar klockan 7. Skall annars göra ett till sånt där jobbigt samtal nu vid 1 efter lunch, då jag måste in och spänna tandställningen klockan 16. Börjar annars halv, men ja... Skjuter man på att flytta tider osv så blir det en del konsekvenser right?

Det är iallafall underligt lätt för mig hur jag gärna hellre gått till jobbet dessa dagar än att gå till skolan dessa 4 år på gymnasiet. Tsst... Det är skönt att man kan jobba med människor innan man träffar nya människor i samma ålder dock må jag säga. Och blir det Grekland innan skolstarten så blire bara sjukt tbh. Inte så taggad på att sitta på ett plan i några timmar dock, men det ska gå. Jag ska ju resa livet ut ayy!


____

Lycka måste ju även vara när körskoleläraren säger att dom bokar en för uppkörning första lektionen man tagit med dom. Dock förstår jag varför då väntetiden här hemma är brutalt lång. Kanske inte skulle få någon tid fören i Januari annars. :S Men tänk er det där "Du kör alldeles för bra för att behöva vänta så länge.". Måste ta åt mig utav den faktiskt.

Så tagga körkort, jobbat in pengar över sommaren, Grekland?, Folkis och körkort!

Eventuellt närcon sommar med. IDK, var 2 år sen jag var på konvent sist.

Pöss

Är när man får meddelandet av att man kommit in på folkhögskolan och slipper ha ångest över antagningsprov i en storstad som Göteborg där det finns badass folk som faktiskt kan sjunga. Jag tackar tyvärr nej till Angered, Im sorry.

Försöker göra lite covers etc och öva, men så fort jag lyssnar på mig själv inspelad så blir jag frustrerad. Det kan inte låta bra i mina öron. It just cant, och det är skitstörande. Jag förstår verkligen inte, det går seriöst inte ihop i mitt huvud när folk säger att jag sjunger bra. Jag låter HEMSKT i mina öron. Afshh :((

Fick nyss lyssna på/läsa ett urdrag från en bok på facebook gällande ångest och socialfobi. Detta gjorde det hela lite jobbigt för mig då som jag själv och förhoppningsvis många redan vet är att jag är en väldigt "tillbakadragen" person, hör inte av mig mycket till nära vänner etc. Och att träffa främlingar får mig att stressa väldigt mycket, typ "Jag måste ha någonting att prata om, kom igen - säg något nu Linda, Varför säger du inget?, Awkward situation där jag inte kommer på vad jag ska säga härnäst och sen bara brister i något som blir stelt istället.... Etc.". Och detta är inte bara hos främlingar kan jag lova, även om jag träffar min bästa vän så brukar jag få nervösa sammanbrott och det är verkligen inte meningen. Jag har gjort många vänner idag till "bekanta" för att jag exempelvis inte träffat dom på länge. (Dom flesta bor extremt långt bort.) Och det jobbiga med det här är att bara för att jag tar avstånd för att jag har känt mig "pinsam, stel, skämmig etc" i många sammanhang där jag träffat dessa människor gör att dom också tar avstånd. Fast det kanske helt enkelt egentligen bara är jag som lagt ner för mycket tid på att åka och träffa folk som inte lägger ner någon form av tid eller liknande på att komma hit och träffa mig? Eller? Jag vet faktiskt inte.

Sånt här kan ju synas så extremt väl också. Som i texten nämner dom exempelvis att p.g.a all press som läggs på en gör att man inte vill ha ögonkontakt, vilket jag sällan har när jag träffar nytt folk/bekanta. Och som jag alltid har fått höra från folk "Det syns så tydligt när du tvekar och är osäker, du måste utstråla lite mer positiv energi.". Jag menar, kanske dåligt exempel men tänk dig att du ställer dig på en scen och ska sjunga en låt eller bara redovisa/prata inför folk och du blir sådär nervös av alla blickar som faller på dig. (Alla har vi varit där, även dom mest erfarna.) Du börjar kanske stamma och allt kan lätt bli kaos, men du forstätter ändå. Tänk dig tusen blickar av en enskild person som bara försöker ha en normal konversation med dig. Jag kollar gärna på väggen eller i taket när jag sjunger inför publik, och därför kollar jag även gärna på väggen bakom dig när du försöker kommunicera med mig.

Jag försöker att inte ha dåligt självförtroende, men många gånger när man träffar folk och man hamnar i stela situationer gör att man bara vill gömma sig under täcket där hemma och aldrig se solljuset igen. Ibland har jag hopp, ibland inte. Planerar jag även att jag kanske vill på konvent i sommar eller kanske ta mig till Stockholm så kan jag väldigt väldigt lätt ta tillbaka detta och ångra mig. (Alltså bara välja att stanna hemma.) För att säger inte folk typ "Gud, vad kul att du kommer hit!" eller bara verkar glada och positiva överlag och verkligen längtar tills jag kommer dit så kan det lätt hända att jag bara väljer att stanna hemma istället. Jag menar, jag har aldrig fått den där "Tråkigt att du kunde komma m.m." frasen. Nu säger jag verkligen inte att jag bara tycker synd om mig själv och trycker ner mina vänner. Men helt ärligt, vill ni träffa mig så finns jag en tåg/bussbiljett bort, jag har ALLTID funnits den där lilla biten bort. Men många väljer att, ahmen "Linda har pengar, hon kan komma hit. Det är roligare att vara här.". Minns tiden då jag åkte till Stockholm brutalt mycket... På mitt studiebidrag 1050 kr i månaden och hade knappt råd för mat till mig själv när jag var där uppe.

Jag säger lite som den där bilden "Bara för att jag är den som bor långt bort så får folk för sig att det är längre till mig än vad det är till dom.". Det är klart jag ger upp på att ni ens vill ha mig som vän när ni inte vill träffa mig. Jag har verkligen börjat inse hur rätt människor har när dom säger "Du träffar fel personer.".

Tycker bara detta är extremt tråkigt, hoppas folk förstår.


________________


Ljungskile folkhögskola mejlade mig igår med, blir telefonintervju på tisdag. Och vet inte varför, men ska på audition den 23 maj och kommer jag vidare och bla bla bla på denna folkhögskola så kommer jag nog välja ljungskile i första hand. Sorry not sorry, men The music college är bara en 1 årig utbildning och jag behöver mer om jag vill ha min gymnasieexamen också.

Kyss~

Jag tror helt ärligt att om man hade haft lite kortare fotomodeller till klädhemsidor etc, så skulle man nog kunna ge goda förutsättningar för mindre folk som ärligt inte vill gå till barnavdelningen för att hitta byxor som passar. Jag menar, those pants gotta have some stretchy fuckin' material since hips aint even lying. Jag menar, dom hade ju verkligen behövt anpassa sig efter fotomodellen vill jag mena... Man vill ju att det ska se så bra ut som möjligt right? Att det typ inte korvar sig fotvristen exempelvis. Dom hade vunnit på det, jag menar; KORTA MÄNNISKOR KAN OCKSÅ VARA EXTREMT SNYGGA. (Då menar jag inte mig, nej. Eller?) Lite självförtroende måste man ändå ha. Pfft.

Kläder har på riktigt alltid varit ett problem för mig, speciellt byxor. Att gå in i en affär och hitta ett par perfekta byxor till en som är 154 är inte lätt. Provade såna där med hål i knäna som var väldigt populärt förra året framförallt. Slutade med att jag hade hålen mitt på skenbenen.(Ett exempel, hål kan man göra själv.) Bitch.
En vill inte behöva gå till en skräddare och be om ett par byxor i sin helt egen storlek för flera tusen. Att bara hitta dom där 'to die for' byxorna och dom absolut inte passar vilket händer 90% utav gångerna är helt ärligt bara sorgligt.

Att det där med media och modellbranschen gör en sån inverkan bara för att man MÅSTE vara 170 för att vara perfekt och inte kunna få ha den kroppen man vuxit upp i. "I call Daddy short legs are just fine."

Bara för att vi inte når saker på våra hyllor betyder det inte att vi ska behöva nedvärderas.

'Midgets' are goals.

Sitter och skriker(Sjunger) hemma i lägenheten och bara väntar på att grannarna ska komma och klaga. Idag är det exakt 2 veckor kvar till audition i Angered och jag är så brutalt stressad och nervös. Iallafall hittat en låt som duger... Ändå behöver jag en extra ifall om att jag kommer vidare, vilket skulle vara superkul om jag gjorde! Och medans jag ändå är nere och hälsar på i Göteborg så kan jag ju ändå fira min syster som fyller år på onsdagen. Många kramar till henne!

I övrigt så bara känner jag hur min mage krampar sönder och jag lever med halsbränna. Magsår? Det är inte gött iallafall, och pojken min verkar inte så hype på mig heller det senaste. Bråk hit och dit, klagomål etc. Ibland undrar jag hur länge vi kommer hålla och idag undrar jag extra mycket över det. Men vad gör det om några månader då jag förmodligen inte ens kommer bo kvar? Vet bara att just nu vill jag bara börja jobba, ta studenten och få svar om jag kommer in på någon folkis, så att jag slipper stressa och dra ut det över andra. Jag orkar liksom inte ens lägga ner tid på lilla Edwin vilket gör mig väldigt ledsen och medveten om att jag är en jättedålig "mamma". Jag är inte redo, och jag vill ge Jesper all den tid han kan till honom då deras band alltid bör förbli starkast. Vet bara att vi bara glider isär mer och mer för varje dag och jag vet absolut inte vad jag vill längre. Jag är kär i honom, men jag vet inte på vilket sätt längre.

Bara aj.

Och jag vill verkligen inte lägga mer skit på honom. Och alla hans planer om att åka utomlands med mig osv. Vill han verkligen det? Jag känner mig verkligen inte pigg på att göra det, även fast det är en dröm för mig att resa. Jag vill helt enkelt bara göra det på rätt sätt.


Jag hatar att bli vuxen.

Det är nu jag har såndär extrem ångest där jag sitter och ryser. Nog för att jag tyckte det var jobbigt att komma in på gymnasiets musik linje, men the music college? Hur ballt låter inte det liksom?? Känns som att jag går med i idol, förutom all tv etc. Känner liksom pressen på kanske 90 andra som sjunger sådär fruktansvärt bra och en själv sitter där och bara ah...

Skriker

Som några redan vet så söker jag för tillfället en del folkhögskolor med inriktning musik och då söker jag bl.a i Göteborg och Stockholm, sen finns det även en del folkhögskolor som man skulle kunna tänka sig gå på men inte har internat vilket gör det extra jobbigt då man inte vet hur fort man kan få ett jobb och en lägenhet i en helt annan stad. Kände typ, varför inte fråga om man kan vara inneboende hos någon? Men känns oartigt och jobbigt somehow.

Hur brukar ni göra? Har ni sökt jobb/skola i en stad där ni inte riktigt kan få tag i boende eller liknande? :(

Att magkänsla faktiskt har en del läskig påverkan på livet eller hur man ska säga.
Idag på vägen hem från skolan mådde jag mest kasst p.g.a värsta mensvärken på länge. Anyhow, lite mer än halvvägs hem började jag undra om min syster var okej och hur det var med henne.(Hon bor i Göteborg) Senare på dagen runt 18:00 tiden när jag hämtat Edwin och fått vila lite får jag läsa om en massa hemska saker som hänt i Stockholm(All about the terrortruck basically). Började fråga runt hur mina vänner mådde och bad dom ta hand om sig. Skrev även till en person som var på platsen när allt hände som jag inte pratat med på väldigt länge(Gammal polare) att jag var oerhört glad över att det gick bra med honom och hans vänner.

Fick senare under dagen se att en upprörd person hade sett beväpnade män i Göteborg? (Inget jag vet om det är sant, men gör mig ändå orolig.)
Jag är oerhört orolig över min familj, Edwins uppväxt och mycket, mycket mer! Och som sagt som i många tidigare inlägg så kanske många av er redan vet att jag är väldigt paranoid m.m. Dock så skrämmer faktiskt Samhället överlag mig mer idag än vad själva IS gör.

Men jag är lugn, jag är lugnare än jag trodde jag skulle vara. Även om min hjärna känns som scrambled eggs på rymmen.


Jag räcker ut min hand till folket som mist både sina liv och anhöriga idag och till alla andra som mist någon/livet till övriga attentat.
Hoppas på att alla mina föredetta eller nuvarande vänner i Stockholm är okej och mår bra. <3



På tal om detta!
Såg ett inlägg i en djurgrupp på facebook där folk även sörjer hunden som miste sitt liv idag.
I kommentarsfältet har någon då slängt in kommentaren "Hur kan ni ömka ett djur mer är människorna som miste sitt liv idag? Vidrigt blah blah blah". Som alla vet så finns det hat på allt som skrivs idag på internet så jag själv hade absolut ingen lust att svara h*n. Men jag tror absolut inte att personen som la upp inlägget(Eller dom som kommenterade hjärtan m.m.) ärligt värdesatte hunden mer utan bara ville visa att hunden också hade ett liv. Ett liv precis som alla andra tbh. Tror inte jag sett någon annan person en den som faktiskt skrev DETTA inlägg säga något om hunden överlag mer än "Jag såg även en död hund på gatan.".

Säger själv inte att jag värdesätter hunden mer eller mindre, säger bara att det var gulligt av h*n att åtminstone ge hunden ett "vila i frid" så att säga och visa att djur också påverkas av sånt här. Vet inte hur det är med ägaren, men det var en vän för livet från båda hållen.


Hoppas ni inte missförstår mig nu. Brukar inte göra inlägg som dessa men, jag vill åtminstone visa att jag faktiskt bryr mig och inte är kalla lilla tysta personen som bara sitter hemma dagarna i ända.



__________________


Har iallafall fått sökt till ljungskiles folkhögskola nu och kan bara hoppas på att jag kommer in! Om inte, big deal jag kan alltid försöka med komvux iallafall och jobba med musiken hemma! Om jag nu inte söker fler folkhögskolor. Men I dont know, tyckte ljungskile hade sin charm. <3