Det där med att ha en pojkvän med barn.

Jag har inga problem alls med det. Utom själva tanken av att han varje vecka måste träffa sitt ex för att hämta eller lämna pojken. Att dom jämnt behöver skriva eller höra av sig till varandra på ett eller annat sätt om det skulle hända något med pojken. Även om han säger att han hatar henne för allt hon gjort mot honom. Att jag ändå liksom mår dåligt över att dom träffas eller bara skriver. Vet inte om jag bara överreagerar eller om det är helt normalt att reagera så.

Blir lite ledsen. Jag älskar honom mer än allt annat och hans son. Jag har en familj här och känner mig välkommen hos hans föräldrar när vi är och hälsar på. Skulle aldrig i hela mitt liv vilja förlora honom.
Jag blir lite svartis av att han skriver med sitt ex och det ska han inte förvänta sig att jag inte blir. Och så många gånger vi bråkat om detta och han bett mig förstå... Ni vet det där "Släpp det"? Mitt humör kan gå från gladast i världen till den jobbigaste människan på jorden av att bara tänka på att jag måste leva med skiten. Att jag nu är rädd för att nämna minsta lilla grejer då vi redan pratat om det u know.

Som tur är får han mig att känna mig älskad på ett sånt där sätt som ingen har fått mig att känna förut.
Jag trivs så oerhört bra med honom.