"Varför dricker du? frågade pojken, och mannen med flaskan svarade för att jag skäms.
Varför skäms du? envisades pojken. Mannen fick tårar i sina ögon och stod i tystnad i en stund innan han till slut förklarade: för att jag inte minns varför jag började dricka."
Det finns många sätt att omge sig själv i dimma, och det finns lika många anledningar till att önska att göra det. Viss dimma är stimulerande; det får en att glömma bort det man gömmer sig ifrån och kan till och med driva en framåt i livet. Viss dimma är så tjock att man inte kan se något alls. Ibland är detta en oturlig bieffekt som plågar oss. Ibland är blindhet vårt mål.
Jag har märkt att jag ofta använder gift för att skapa min dimma. Gift kommer i många olika former; ibland köper man den buteljerad på en flaska, ibland köper man den i form av små piller i respektabelt designade plastkartor. Ibland är giftet man eftersöker gömt i hjärtat på en människa som bevakar en utan värme i blicken. Kanske är det just den typen av gift som sårar oss mest.
Ju trångare halsen är desto skönare är det när man har klämt sig igenom den. Problemet är att om halsen är tillräckligt trång kommer du aldrig kunna ta dig ut igen.
"Och vargen knackade på dörren i hopp om att finna rödluvan försvarslös på andra sidan, men istället blev han stående ensam framför den oöppnade porten tills månen hade fullföljt sin vandring över himlavalvet och tills stjärnorna dränkts i den stigande solens sken. Det var först då, när nattens slöja hade avlägsnats hans ögon, han insåg att porten han hade väntat utanför var hans egna."
Ibland vill man göra något som ger en dåligt samvete för att vinsten man står framför är så fruktansvärt frestande. Jag har aldrig stulit eller snattat, och jag tror inte jag kommer göra det heller, men även jag kan ibland tänka på hur enkelt det vore att bara stoppa ner flaskan whisky eller den dyra fläskfilén i väskan och strosa rakt ut ur affären. Det skulle kännas fel efteråt, och jag skulle skämmas något fruktansvärt, men skulle Systembolaget verkligen gå i konkurs för att jag plockar på mig en flaska som kanske skulle stå kvar osåld i en, två eller kanske tre veckor? Alkoholskatten är för hög i det här landet och den enda anledningen till att jag går till Systemet alls är att jag är för otålig för att vänta på en frakt ifrån Tyskland just den dagen. Ingen skulle få sparken, ingen skulle bli ruinerad eller lida; de enda konsekvenserna skulle vara att de skulle behöva ändra en siffra i sitt lagersaldo och att jag får en gratis butelj.
Nej, det är inte de enda konsekvenserna. Jag skulle må dåligt, för även om jag vet att det inte skulle vara en katastrof för någon så skulle det ändå kännas fel. Men ibland är det tvärtom.
Ibland vet man att något är fel för att man har fått höra att det är det - att alla vet att det är det - och man vet själv att det borde kännas fel. Trots det så gör det inte alltid det. Ibland vet man att man borde må dåligt över någon, men trots att tankarna är konkreta finns inte den faktiska känslan där.
Ibland är man den stora, stygga vargen.
Det vi kallar för "nattens lustar" är den sidan av oss själva som skulle ruinera oss om vi släppte ut den i dagsljus.
Vandrar man länge nog finner man ett hem som får ens egna att eka tomt.
För ett tag sedan träffade jag en människa vars sällskap var så underbart att trots att jag var i en stad mil och mil ifrån där jag vanligtvis vilar mitt huvud så kände jag mig ändå hemma. Att känna den persones hjärtslag mot min bröstkorg fick mitt eget hjärta att vilja följa rytmen från hen som låg framför mig. Att åka ifrån den staden, som var så främande för mig, kändes som att träda ut i kylan och vindarna från en decembernatt från sitt varma hem. Det var en så underbart förvirrande känsla.
Just nu känner jag mig själv som en vagabond, även om det inte är sant, och jag intalar mig själv att det svarta valvets svala slöja är lika värmande som taket jag vanligtvis vilar under, men inte heller det är sant. Idag kände jag mig dock som hemma i det här huset. För första gången var jag mig och inte personan som har gjutits runt mig. Jag kommer alltid sakna det som hände uppe i landet; jag skulle byta bort två månader av mitt liv för en helg till hos den vackra människan, men att för en gångs skull känna ett mått av njutning även här är ett ljus i horisonten.
Månen är din vän som alltid finns där men vars vidrörelse aldrig kommer värma ditt skinn.
Vad är egentligen "tomhet"? Är det att förlora allt man har, eller är det att förlora sig själv efter att ha fått för mycket?
Vad vet vi om siffran noll - avsaknaden av ett fysiskt tal? Vad kan vi veta?
Jag vet inte varför man dras till att blogga. Jag har ingen stor vänskapskrets som vill veta precis vad jag tänker eller gör om dagarna, och jag har heller inga fans som tycker jag är så pass spännande att de vill följa mitt dagliga liv. Jag gillar att låtsas att det är för att man vill kunna tänka tillbaka på vad man har gjort tidigare; att använda dagboken som ett verktyg för att följa sin utveckling och sina framsteg. Men jag vet att det inte är sant. Sanningen, i alla fall för mig, är mycket mer egocentrisk än så: sanningen är att jag bara vill lämna något efter mig; ett spår andra kan följa om jag en dag slutar att gå framåt.
Just den här gången, dock, hoppas jag på att det falska faktiskt är sant, och att jag i framtiden kommer kunna se tillbaka på min tid här på Emocore och tänka "och när jag skrev det så visste jag inte ens att jag skulle träffa de här underbara personerna i mitt liv". Jag antar att jag hoppas på att sanningen är mindre sann än den romantiska falskheten.
En blind man kan låta fantasin måla alla världens ytor.
