Jinekologens blogg

natten dånar förbi mitt fönster och mitt besudlade sinne.
det är mörkt, svart.
det ökar risken.
andas snabbare.
förhoppningsfullt.
hoppas, hoppas kan jag alltid.
ett snabbt och härligt avslut.
en enda explosion som lyser upp mörkret.
och folk påstår att jag inte är optimistisk?

När whiskey är mer lättdrucket än öl när man är bakis. Är det illa, egentligen? Avskyr bakfylla så brukar passa på att dricka när man vaknat och är i det transcendens stadiet mellan full och bakfull. Det är betydligt enklare att slippa bakfylla med whiskey istället för med öl. Sen att det kanske är något av en varningsklocka är väl en tråkig detalj men, what the fan kan man do egentligen.

svetten från pannan
dimper ner som regndroppar
nu är det nog
det är min tur nu
med båda armarna utsträckta
med båda långfingrar utsträckta
likt midsommarstolpar
kliver jag mig över kanten
och i ett sista fallande
"dra åt helvete och sug min kuk"
till hela världen
ler jag för första gången
genuint
på år
innan jag träffar marken
det var 33våningar
men vad fan spelar det för roll

en person med vapenlicens
förlorar licensen och vapnet
om hen
missbrukar vapnet
det var den logiken
jag och Pär
lutade oss emot
när vi
klippte av våldtäktmannens testiklar
med en sekatör

där låg jag i den regniga gränden
slagen
nedpissad
förnedrad
rånad
Gud.
jag kommer inte ihåg senast
jag hade en så kraftig
erektion

Guala, guala, guala.
Vimlar runt i en jävla dvala. Varför ska responser vara responser när de bara är döda små signaler som sticker lik testiklarna gör när de blir kommer i kontakt med isvatten? Verkar bara onödigt, ett slöseri. Det mesta är egentligen slöseri. Små vardagliga flykter som låter oss titta åt det andra hållet än vi egentligen behöver titta. Varför förstå det jag bör förstå när jag kan förstå enklare ting som inte kräver lika mycket förståelse för att inte förlora förståndet? Finner ingen logik i det. Vem hade gått upp för en 101stegstrappa när det bara går att blunda för den. Utmaningar utmanar bara faktumet att det är en utmaning, utmanas vi av utmaningen i sig eller bara för att det är en princip av utmaningen som underminerar undermedvetet? Ingen aning och även fast det går att ana och anta ett stabilt antagande bör jag antagligen inte bry mig mer än om andra ting, vilket är en liten smula bröd som svällt upp i någon liten vidrig ankdam där en ful och snorig skitunge stått och kastat bröd på ankfanskapen tills ungens kinder var så röda att hen tappade andningen av överansträngning. Så likt denna lilla fula och snoriga skitunge som ligger där i sin vinröda overall från polarn & pyret och hyperventilerar ut koldioxid likt rök från ett tåg hyperventilerar jag själv när jag stör mig på mitt jag, då mitt jag inte är jag eller i alla fall inte ens i närheten av det jag jag hade viljat skulle vara jag. Även denna frustration är frustrande för mitt frustrerade medvetande. Bara för att det är jobbigt att påverka kommer jag aldrig ens orka försöka. Försök är för världens optimister. Jag är mer en realist. Alkolist. Funktionell än så länge. Men ser mig själv lite mer som en tjock liten hund. Finner jag en fabliskt fin pinne och fastnar med den i en dörröppning så hade jag bara släppt skiten istället för att försöka lösa problemet. Det kanske är allt jag är. En tjock liten hund som inte får sin pinne igenom den jävla dörröppningen.

Att ge är aldrig på något sätt samma som att ta, även om det är en rådande grundprincip för alla generella relation vi har, fått eller kommer få. Det stör mig lite, på lite för många sätt. Det är inte direkt en svår tankeprocess jag här försöker lägga ut för mig själv konkret i text, då jag har druckit alldeles för mycket för att kunna komma fram till något i mitt snurriga huvud. Utan det är mer ett genuint basiskt tillvägagångssätt när vi på något sätt, på något plan, delger något med en annan part.
Det är helt enkelt principen, som stör mig nästan lika mycket som Sd's antifeministiska-tillvägagångssät i rådande val.
Det går inte att ta till sig något, av någon, om vi helt enkelt inte ger något. Men just den lilla patetiska detaljen. Att ge. Förklara. Öppna. Narnias jävla dolda portsr. Simpel princip men rakt av omöjligt i praktiken.
Finns för många exempel där jag försökt evolvera mina tankeprocesser genom att på något plan ge någon ett nytt enkelt jävla perspektiv. Konstanta och kontinuerliga konfunderade stopp förstör det helt för mig. I alla relationer från familj, till vänner eller klienter på jobbet. Jag kan bara inte öppna den här trasiga lilla bok som är jag, min själv bild. För det skrämmer mig alldeles för mycket och likt en rumpnisse i Ronja-rövar dotter kryper jag ned i en skakande fosterställning och undrar vart fan solen tog vägen.
Hur kan man på något sätt hjälpa någon när man inte ens det minsta är beredd att förändra sig själv eller ditt perspektiv. Det här gnider verkligen mina kugghjul.
Ha överseende.
Farväl.

Kommer däcka annars på bussen från jobbet.
Heter Coffecus där.
Puss

Äntligen.

11/10 gadd mycket nöjd.

Om det var lika tillfredsställande att spotta sig själv i ansiktet som när någon annan gör det.