Vet ni vad?

Att ge är aldrig på något sätt samma som att ta, även om det är en rådande grundprincip för alla generella relation vi har, fått eller kommer få. Det stör mig lite, på lite för många sätt. Det är inte direkt en svår tankeprocess jag här försöker lägga ut för mig själv konkret i text, då jag har druckit alldeles för mycket för att kunna komma fram till något i mitt snurriga huvud. Utan det är mer ett genuint basiskt tillvägagångssätt när vi på något sätt, på något plan, delger något med en annan part.
Det är helt enkelt principen, som stör mig nästan lika mycket som Sd's antifeministiska-tillvägagångssät i rådande val.
Det går inte att ta till sig något, av någon, om vi helt enkelt inte ger något. Men just den lilla patetiska detaljen. Att ge. Förklara. Öppna. Narnias jävla dolda portsr. Simpel princip men rakt av omöjligt i praktiken.
Finns för många exempel där jag försökt evolvera mina tankeprocesser genom att på något plan ge någon ett nytt enkelt jävla perspektiv. Konstanta och kontinuerliga konfunderade stopp förstör det helt för mig. I alla relationer från familj, till vänner eller klienter på jobbet. Jag kan bara inte öppna den här trasiga lilla bok som är jag, min själv bild. För det skrämmer mig alldeles för mycket och likt en rumpnisse i Ronja-rövar dotter kryper jag ned i en skakande fosterställning och undrar vart fan solen tog vägen.
Hur kan man på något sätt hjälpa någon när man inte ens det minsta är beredd att förändra sig själv eller ditt perspektiv. Det här gnider verkligen mina kugghjul.
Ha överseende.
Farväl.