Den tjocka hunden.

Guala, guala, guala.
Vimlar runt i en jävla dvala. Varför ska responser vara responser när de bara är döda små signaler som sticker lik testiklarna gör när de blir kommer i kontakt med isvatten? Verkar bara onödigt, ett slöseri. Det mesta är egentligen slöseri. Små vardagliga flykter som låter oss titta åt det andra hållet än vi egentligen behöver titta. Varför förstå det jag bör förstå när jag kan förstå enklare ting som inte kräver lika mycket förståelse för att inte förlora förståndet? Finner ingen logik i det. Vem hade gått upp för en 101stegstrappa när det bara går att blunda för den. Utmaningar utmanar bara faktumet att det är en utmaning, utmanas vi av utmaningen i sig eller bara för att det är en princip av utmaningen som underminerar undermedvetet? Ingen aning och även fast det går att ana och anta ett stabilt antagande bör jag antagligen inte bry mig mer än om andra ting, vilket är en liten smula bröd som svällt upp i någon liten vidrig ankdam där en ful och snorig skitunge stått och kastat bröd på ankfanskapen tills ungens kinder var så röda att hen tappade andningen av överansträngning. Så likt denna lilla fula och snoriga skitunge som ligger där i sin vinröda overall från polarn & pyret och hyperventilerar ut koldioxid likt rök från ett tåg hyperventilerar jag själv när jag stör mig på mitt jag, då mitt jag inte är jag eller i alla fall inte ens i närheten av det jag jag hade viljat skulle vara jag. Även denna frustration är frustrande för mitt frustrerade medvetande. Bara för att det är jobbigt att påverka kommer jag aldrig ens orka försöka. Försök är för världens optimister. Jag är mer en realist. Alkolist. Funktionell än så länge. Men ser mig själv lite mer som en tjock liten hund. Finner jag en fabliskt fin pinne och fastnar med den i en dörröppning så hade jag bara släppt skiten istället för att försöka lösa problemet. Det kanske är allt jag är. En tjock liten hund som inte får sin pinne igenom den jävla dörröppningen.