busbarns blogg

Nu efter lång tids sökande så har jag hittat min nyårsklänning, en aftonklänning i svart sammet som jag visste att min mor gömde i garderoben. Den är helt fantastisk, jag är inte riktigt lika fantastisk i den, men den sitter helt klart väldigt bra.
Jag längtar efter att bära den när jag gått ner i vikt och blivit mer välsvarvad igen. Tills dess får jag helt enkelt köpa mig en halvkorsett, och det känns för att vara ärlig, inte alls speciellt farligt. Det och en vacker kofta som bara går till midjan, och om jag inte hittar det så tror jag att jag har någon vacker scarves hemma att täcka mina armar med. Det är på riktigt stället där vi lägger på oss mest fett i vår släkt, men som tur är så är det ju lätt att dölja och man kan känna sig vacker även utan att ha bara armar, och faktiskt så spelar inte det så stor roll heller. Idag spelar ingenting så stor roll.
Det känns ganska bra ändå.
Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan ska jag packa, vi vet inte riktigt än när vi åker till Umeå, så jag måste ha med mig mina saker till stan idag. Vi ska ha LOTR maraton, och det känns också bra.
Idag känns grejer bra.
Jag tror att det är klokt om vi åker till Umeå på måndag, för då får jag mig imorgon en ordentlig natts sömn, och så hinner jag handla lite grejer imorgon (Eller på måndag) inför nyårs, och det känns klokt så slipper jag stressa.

Jag ska börja med att be om ursäkt för nu kommer ett inlägg om religion, och ni behöver inte läsa det om ni inte bryr er, är dömande troende eller tänker klanka ner på mig, det ber jag er om.

Vilket som så fick jag en ateistbok av min farbror "Illusionen om Gud" tror jag att den heter, skriven av en stoltserande ateist.
Jag tycker inte om stolterande ateister.
Jag tycker inte om människor som ser ner på mig för min tro och ska försöka övertyga mig om att jag har fel, och det är vad de flesta brukar göra när de stolterar med att de är ateister.
Jag ser inte ner på dig för att du är ateist och tror inte att jag är bättre än dig på något sätt, min religion är för mig ett sätt att undvika att tvingas tro på den världen vi lever i.
Jag vill inte leva om världen är så kall och hård som den är, där man straffas för att vara mjuk, kärleksfull och värna om andra.
Se det som fel, men jag plockar ut det bästa ur kakan, russinen och så väljer jag att tro på det istället. Jag väljer att tro på en gud som älskar mig och alla människor oavsett vad, även om de inte tror på honom, en gud som alltid finns där om jag vågar tro, och även när jag inte gör det. Det gör jag eftersom det är en trygghet för mig, och ett sätt att uthärda världen, därför om jag tror på denna gud, denna kraft och att denna godhet finns i denna världen, att den alltid finns där, i varje träd, i varje blomma och i varje djur så blir livet så mycket finare, då finns det en mening. Ett sammanhang.
Jag tror inte längre på människan, människan är en vidrig och äcklig varelse, en parasit som gör allting för att själv ta sig högre, slaktar sina egna som andra bara för att ta sig vidare. Om det dock finns en gud, någon som skapade oss perfekta med alla brister och allt i oss, så kan jag känna att det kanske finns ett hopp för alla människor, det kanske ändå finns någonting fint kvar i världen.
Som jag ser det kan du vara kristen, eller vad du nu väljer att kalla det, utan att vara troende. När du bejakar de osjälviska och ödmjuka känslorna i din kropp och låter dem styra dig i vad du väljer att göra för val i livet, och hur du väljer att förhålla dig till dina medmänniskor, så anser jag att den personen är mer kristen än någon (Förlåt mig om jag upprör någon nu) idiot som hatar homosexuella och predikar om domedagen.
Egentligen kanske det inte är just kristen jag är, egentligen kanske jag tillhör Wicca eller New Age eller någonting helt annat, men det spelar mindre roll för mig vilket "samfund" jag identifierar mig, därför det är den minst viktiga delen i det hela. Det viktigaste är för mig att det finns ett sammanhang, en röd linje, en anledning att fortsätta kämpa och att våga lita på människor trots fel och brister hos dem, därför jag vet att detta vackra finns inom dem även om det är väl dolt bakom girighet, högmod och hat.
Jag vet inte om jag kommer att läsa boken. Jag blir aldrig upplyft av sådana böcker, de lämnar mig bara med en enorm hopplöshet och ovilja till livet.
Vi får se, det känns tveksamt.
Vem vet, det kanske inte ens finns en gud, det kanske finns flera, det kanske bara en en kosmisk energi som rör sig mellan världar och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte, jag har satt namn på det som gud och så får det vara och så får vi se vart det leder mig här näst, jag vet bara att för mig är det en trygghet och en glädje, ett hopp och det gör mig ledsen när folk promt försöker ta ifrån mig det.
Jag tvingar inte på dig mitt, tvinga inte på mig ditt och därför tror jag att trots att min farbror köpt boken till mig så ska jag avstå från att läsa den. Därför den kommer ändå inte att ge mig någonting.

Ligger hemma och kurerar mitt hjärta med en ansenlig mängd te och Kent. Vilken är er favoritlåt med Kent, om ni lyssnar på dem såklart?
Jag vet inte riktigt själv, jag har ett par stycken som jag samlat i en spellista på grooveshark (http://grooveshark.com/playlist/KENT/75431591)

Idag, ikväll, i eftermiddag ska jag iväg och titta på Berättelsen som Pi och jag peppar faktiskt det väldigt mycket, den har fått sjukt bra reviews och så vidare, så det ska verkligen bli spännande. Det blir med hela familjen vi ska iväg, familjeaktivitet helt enkelt.
Sen kommer min man hem. Jag saknar honom, men det är nog ingenting som ni har missat direkt. Då ska vi öppna de sista klapparna, de som vi fått tillsammans.

Hej alla fina människor. Här ligger jag och försöker sova med en puls på över hundratio slag i minuten. Jag vet att den är så hög, för när den började skena räknade jag, visst är jag tragisk?
Idag, eller snarare, nu på eftermiddagen, eller ännu mer sant, nu på kvällen så har bitterheten helt tagit i överhand. Jag är så arg och bitter och hatisk. Så där som jag ofta blir.
Vill slakta vidriga människor, bara sätta ett nackskott och dumpa dem i havet.
Det eller skada mig.
Jag väljer idag att vara förbannad på alla vidriga människor. Duktiga dåliga flicka.
Vad tusan. Nu ska jag ge er några fina bilder från min tumblr de senaste dagarna, lyssna på kent, ligga vaken och drömma om en egen vindsvåning med stora fönster där jag kan måla och odla gurka under sommaren.

Lyssnar
stel och fastspänd
och när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du är värd att dö för


Jag känner mig sådär fantastiskt kär idag, och saknar min man så jag tror att hjärtat ska spricka. Snart ringer han. Jag hade inte kunnat längta mer efter att få höra hans underbara röst.

God Jul och allting sådant fint. Jag är glad och ser framemot dagen väldigt mycket, saknar min farbror och min kusin förfärligt mycket så det ska bli helt underbart att få se dem. Visserligen var det bara någon dag sedan jag såg min kusin sist, men vad spelar det för roll? Hon är så underbar att jag aldrig får nog av henne.
Jag har så mycket ångest att det är svårt att skriva. Varför ska det vara så jävla svårt hela tiden? Jag förstår inte, men det är mest troligt för att det är den första julaftonen på flera, flera år som jag ser fram emot.
Nu vill jag skriva en massa kristna kärleksförklaringar till er, om hur Jesus älskar er och hur detta var dagen han föddes, men jag gissar att ni inte skulle uppskatta det utan tycka att jag var dum i huvudet, och det samma gäller min familj, så jag får be i min tystnad och lyssna på Kent.
Och städa. Jag förstår inte hur jag kan ha stökat till det sedan igårkväll bara så att det ser ut som ett smärre bombnedslag.
Fick för övrigt världens finaste julklappar från världens finaste man.
Här har ni halsbandet, med en liten avklippt bit från hans dreads inuti.

Ikväll sitter jag ensam vid köksbordet och äter kalla hamburgare, lyssnar på Kent (KENT ÅH JAG ÄLSKAR KENT SÅ MITT HJÄRTA SPRICKER) och pratar med Tor och Patrik. Tänkte slå in de sista klapparna sen. Titta på A Christmas Carol från 1951 (http://www.imdb.com/title/tt0044008/?ref_=fn_tt_tt_2) och äta lite julgodis kanske.
Tusan, värmde just den andra burgaren men inser att jag inte orkar den. Jag får stoppa in den i kylen och äta upp den senare ikväll. Jag kan nästan lova er att jag kommer bli hungrig igen.
Hur ser er sista kväll innan julafton ut? Och vad äter ni för mat dagen före julafton, blir det kalla hamburgare för er med?

Tittade just på The Virgin Suicide. Så fantastiskt vacker film alltså. Scenografin är nästan det bästa i filmen. Den kastar mig in i en drömvärld och en känsla som inte går att beskriva. Ska se den med min mor tror jag bestämt, om inte annat ska jag tvinga min man att se den. Då ska vi ligga insvepta i täcken med en stor tekopp och ljus i hela lägenheten och så ska vi bara insupa den tragiska och vackra pastellatmosfären.
Förutom att titta på fin film så har jag julstökat hemma idag, skalat mandlar och slumrat, min medicin gör mig så trött så jag måste lägga mig ner och slumra i fem/tio minuter from time to time. Det låter mycket finare än vad det är, men jag tänker mig att någon dag ska det julstöket och skalandet av mandlar bli precis så fint som det låter.
Nu ligger jag ensam i min säng och väntar på att medicinen ska däcka mig. Försöker övertala Tor att inte se filmen jag just såg eftersom jag inte tror alls att han skulle tycka om den trots att den är fantastisk och saknar min man. Hans fina skägg och mjuka läppar. Hans nyckelben, blåa ögon och navel där det ibland samlas ludd.

Ligger i min mans gasmask. Gasmasker är otroligt sexiga och estetiskt tilltalande. Kolla bara hur den lyckades förvandla någon som mig till någonting som känner sig sexigt.

Det är fruktansvärt hur fort det vänder. För några minuter sedan kände jag mig glad och lekfull, nu, nu vågar jag knappt svara på smsen för att jag känner mig så värdelös och det känns som att jag ska bli slukad inifrån. Snart vänder det dock tillbaka, och livet känns uthärdligt igen.
Imorgon ska vi på BUP och prata om hur vi ska göra med framtiden. Om jag ska flyttas över till vuxenpsyk eller om vi ska förlänga min vistelse på BUP även efter jag fyller arton. Berätta om min skräck för att somna och se till så jag får fortsätta äta propavan och fråga om det finns något annat lugnande som inte gör mitt huvud till ett redan upptuggat tuggmmipaket efter några timmar.
Det har tagit mig otroligt lång tid att skriva det här, drygt tjugo minuter, men nu börjar det vända igen. Nu börjar det bli bättre. Som en jävla karusell är det. Bortsett från att det inte kittlar i magen när jag faller.
Jag ska för övrigt be om ursäkt för att jag skriver så få inlägg, men det är inte så roligt att skriva om panik kaos och dödsångest. Det är inte heller så roligt att läsa om kan jag tänka mig. Jag vill att folk ska bli glada när de läser hos mig, inte förtvivlade eller tycka synd om mig. Ärs. Det blir nog bra.
Casper är för övrigt fin, han är min mysfarbror. Min man är också fantastiskt fin, jag kommer sakna honom så jag blir helt ihålig nu när han är borta. Ungefär som när Leif suger in Jean och Staffan i dammsugaren i julkalendern.