Inte riktigt som Gröna Lund

Det är fruktansvärt hur fort det vänder. För några minuter sedan kände jag mig glad och lekfull, nu, nu vågar jag knappt svara på smsen för att jag känner mig så värdelös och det känns som att jag ska bli slukad inifrån. Snart vänder det dock tillbaka, och livet känns uthärdligt igen.
Imorgon ska vi på BUP och prata om hur vi ska göra med framtiden. Om jag ska flyttas över till vuxenpsyk eller om vi ska förlänga min vistelse på BUP även efter jag fyller arton. Berätta om min skräck för att somna och se till så jag får fortsätta äta propavan och fråga om det finns något annat lugnande som inte gör mitt huvud till ett redan upptuggat tuggmmipaket efter några timmar.
Det har tagit mig otroligt lång tid att skriva det här, drygt tjugo minuter, men nu börjar det vända igen. Nu börjar det bli bättre. Som en jävla karusell är det. Bortsett från att det inte kittlar i magen när jag faller.
Jag ska för övrigt be om ursäkt för att jag skriver så få inlägg, men det är inte så roligt att skriva om panik kaos och dödsångest. Det är inte heller så roligt att läsa om kan jag tänka mig. Jag vill att folk ska bli glada när de läser hos mig, inte förtvivlade eller tycka synd om mig. Ärs. Det blir nog bra.
Casper är för övrigt fin, han är min mysfarbror. Min man är också fantastiskt fin, jag kommer sakna honom så jag blir helt ihålig nu när han är borta. Ungefär som när Leif suger in Jean och Staffan i dammsugaren i julkalendern.