Illusionen om Gud och sådana saker

Jag ska börja med att be om ursäkt för nu kommer ett inlägg om religion, och ni behöver inte läsa det om ni inte bryr er, är dömande troende eller tänker klanka ner på mig, det ber jag er om.

Vilket som så fick jag en ateistbok av min farbror "Illusionen om Gud" tror jag att den heter, skriven av en stoltserande ateist.
Jag tycker inte om stolterande ateister.
Jag tycker inte om människor som ser ner på mig för min tro och ska försöka övertyga mig om att jag har fel, och det är vad de flesta brukar göra när de stolterar med att de är ateister.
Jag ser inte ner på dig för att du är ateist och tror inte att jag är bättre än dig på något sätt, min religion är för mig ett sätt att undvika att tvingas tro på den världen vi lever i.
Jag vill inte leva om världen är så kall och hård som den är, där man straffas för att vara mjuk, kärleksfull och värna om andra.
Se det som fel, men jag plockar ut det bästa ur kakan, russinen och så väljer jag att tro på det istället. Jag väljer att tro på en gud som älskar mig och alla människor oavsett vad, även om de inte tror på honom, en gud som alltid finns där om jag vågar tro, och även när jag inte gör det. Det gör jag eftersom det är en trygghet för mig, och ett sätt att uthärda världen, därför om jag tror på denna gud, denna kraft och att denna godhet finns i denna världen, att den alltid finns där, i varje träd, i varje blomma och i varje djur så blir livet så mycket finare, då finns det en mening. Ett sammanhang.
Jag tror inte längre på människan, människan är en vidrig och äcklig varelse, en parasit som gör allting för att själv ta sig högre, slaktar sina egna som andra bara för att ta sig vidare. Om det dock finns en gud, någon som skapade oss perfekta med alla brister och allt i oss, så kan jag känna att det kanske finns ett hopp för alla människor, det kanske ändå finns någonting fint kvar i världen.
Som jag ser det kan du vara kristen, eller vad du nu väljer att kalla det, utan att vara troende. När du bejakar de osjälviska och ödmjuka känslorna i din kropp och låter dem styra dig i vad du väljer att göra för val i livet, och hur du väljer att förhålla dig till dina medmänniskor, så anser jag att den personen är mer kristen än någon (Förlåt mig om jag upprör någon nu) idiot som hatar homosexuella och predikar om domedagen.
Egentligen kanske det inte är just kristen jag är, egentligen kanske jag tillhör Wicca eller New Age eller någonting helt annat, men det spelar mindre roll för mig vilket "samfund" jag identifierar mig, därför det är den minst viktiga delen i det hela. Det viktigaste är för mig att det finns ett sammanhang, en röd linje, en anledning att fortsätta kämpa och att våga lita på människor trots fel och brister hos dem, därför jag vet att detta vackra finns inom dem även om det är väl dolt bakom girighet, högmod och hat.
Jag vet inte om jag kommer att läsa boken. Jag blir aldrig upplyft av sådana böcker, de lämnar mig bara med en enorm hopplöshet och ovilja till livet.
Vi får se, det känns tveksamt.
Vem vet, det kanske inte ens finns en gud, det kanske finns flera, det kanske bara en en kosmisk energi som rör sig mellan världar och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte, jag har satt namn på det som gud och så får det vara och så får vi se vart det leder mig här näst, jag vet bara att för mig är det en trygghet och en glädje, ett hopp och det gör mig ledsen när folk promt försöker ta ifrån mig det.
Jag tvingar inte på dig mitt, tvinga inte på mig ditt och därför tror jag att trots att min farbror köpt boken till mig så ska jag avstå från att läsa den. Därför den kommer ändå inte att ge mig någonting.